Annie är 44 år gammal och mitt i en livskris. Hon är friskförklarad från bröstcancern och tillbaka på sitt trygga, men tråkiga, jobb i hemtjänsten. Innan hon blev sjuk skulle Annie ha öppnat en underklädesbutik tillsammans med sin bästis Åsa, men när Annie blev sjuk dumpade Åsa henne som vän. Nu står lådorna med bh:ar och trosor hemma hos Annie och skräpar. Dessutom knakar det i förhållandet med Mårten – och Annie oroar sig för hur sonen Simon egentligen mår.
AV: KARIN JANSSON ILL: TT, MIDJOURNEY
Avsnitt 1 av 12 NY ROMAN!
Jag längtar efter något, men jag vet inte vad. Det är i alla fall inte smoothies.
Mårtens min är koncentrerad när han mixar en grönbrun sörja av spenat, selleri, sojabönor och andra vitaminrika grönsaker. Vårt 70-talskök har bekvämt nog avokadogröna luckor som matchar stänket.
– Här, säger han och räcker över ett glas.
Jag kan känna smaken utan att dricka en endaste klunk, vet att den är besk med en slemmig konsistens och full av hårda björnbärskärnor. Mårten gör alltid en till sig själv också, som för att visa att vi är två om det här. När jag ställer ner glaset på diskbänken torkar han sig om munnen och fyller i:
– Massor med antioxidanter.
Ute på tomten ligger snön kvar fläckvis och istapparna som hänger ner från lekstugans tak har börjat smälta. Ordet borrar sig långsamt in: Antioxidanter. Det har blivit ett av mina absoluta hatuttryck, tillsammans med ”styrkekram” och ”andas”. Jag är inte frisk för att jag fått i mig tillräckligt mycket antioxidanter, för att jag andats ända ner i magen och fått fler styrkekramar och hjärtemojis än jag kan komma ihåg. Jag är frisk för att jag hade tur.
– Är du inte sugen? Då ställer jag in den i kylen till senare.
Mårten har med åren fått ett utseende som gör honom lätt att tappa bort i folksamlingar. Han ser ut som majoriteten av alla män i åldern 35 till 55: Lagom lång, rakat huvud, lite skäggstubb och en rutig skjorta över en begynnande ölmage. Men han är fortfarande snygg, på ett lite mognare vis. Och har fått ett lugn över sig som har blivit ännu tydligare sedan han började sjunga i en frikyrkokör där han hittar någon slags tröst. Det enda jag har hittat är Simons gamla tv-spel som jag spelar nere i hobbyrummet, när jag inte sover. Eller jobbar.
– Jag tror att jag vill ta en paus, hör jag mig själv säga tyst.
Mårten stelnar till med handen på kylskåpsdörrens handtag och vänder sig om.
– Vad sa du?
Ha
