När Lise Pilgaards man och nioårige son dog och hon lämnades ensam med sin sexårige son och nyfödda dotter, rasade världen samman. Den krisrådgivning hon fick hjälpte inte – så Lise var tvungen att hitta styrkan att fortsätta någon annanstans.
Text: Maria Præst Foto:Teis Gjervig
Lise förlorade sin man och sin äldste son i en bilolycka
Lise sitter i baksätet på en polisbil med sin två månader gamla dotter Svea i bilbarnstolen bredvid sig. Regnet öser ner, så de tar sig fram längs motorvägen.
För några minuter sedan knackade de två poliserna på hennes dörr och berättade att hennes man, Martin, och äldste son, Zacharias, hade kraschat på väg hem från en fotbollsmatch. Hennes yngste son, Joshua, var också där, men bara en pojke har hittats på platsen.
Poliserna vet inget mer, säger de. Men när Lise ser en av dem i backspegeln kan hon se att det är något hemskt som hänt.
På akuten möts hon av sin svärmor, som har varit med pojkarna på matchen.
– Vi saknar Josse! skriker Lise förtvivlat, men svärmodern berättar att han åkte med en av fotbollstränarna.
Så Joshua var inte med i bilen. Lise drar en lättnadens suck. Han är vid liv. Men det dröjer inte mer än en och en halv timme innan läkarna kommer med ett ohyggligt besked – de kan inte rädda Martin och Zacharias.
– De flyttade ihop de två sängarna i ett rum och stängde av respiratorerna och sedan satt jag och höll båda deras händer medan de dog, säger Lise.
Ett andetag i taget
Det var den 17 augusti 2014 som Lises värld slogs i spillror på ett ögonblick. Hon och Martin hade köpt sin murarmästarvilla i Randers när hon var gravid med Joshua och huset hade varit i centrum av deras familjeliv ända sedan dess. Nu var Martin och Zacharias inte längre där och huset var i stället fyllt med familj och vänner.
– Den första tiden är otydlig för mig. Jag minns bara att det var många människor runt omkring mig och att blommorna strömmade in. Jag har säkert 300 kondoleanskort, säger Lise.
Men sakta men säkert försvann blommorna och besöken och Lise fick hantera både sin egen och Joshuas sorg, samtidigt som hon hade en liten bebis. Som yogainstruktör använde hon sina kunskaper om andning för att ta sig igenom dagarna.
– Det var så omöjligt att leva att jag var tvungen att ta ett andetag i taget. Jag sa till mig själ
