Jag levde i en olycklig relation och det slet på krafterna. Men en dag fick jag ett råd som förändrade allt.
Jag blev mamma till en flicka när jag var 20 år. Ett par år senare fick vi ännu en dotter. Flickornas pappa och jag skildes när tjejerna var i tonåren. De första åren efter skilsmässan fokuserade jag på vårt familjeliv. Jag hade inget behov av att träffa någon ny.
Men efter fem år träffade jag Jörgen. Han var kanske lite tråkig men verkade trygg och pålitlig. Just då kändes det som precis vad jag ville ha.
Men livet med Jörgen blev inte vad jag hade hoppats. Inte för att han föredrog hemmakvällar framför krogen utan för att han var humorbefriad och missunnsam.
Nu när barnen var utflugna kunde jag vara spontan, resa och njuta av stunden. Den första tiden som nyförälskad hade jag varit nöjd med att tillbringa helgerna hemma med Jörgen men efter att tiden gick växte min besvikelse. Jag och mina väninnor gick gärna ut och åt middag eller hittade på något annat tillsammans. Då och då ihop med våra respektive. Jörgen ville aldrig vara med. Och om jag lyckades få med honom ut hade han nästan inget positivt att säga efteråt.
– Nu får det dröja innan jag träffar de där hysteriska fruntimren igen. Och deras karlar är inte mycket bättre, sa han.
Jag ångrade att vi hade flyttat ihop. Kanske hade vi fungerat bättre som särbor.
Efter ett par år tillsammans insåg jag att jag levde med en man som jag inte älskade. Min ex-man var omgift. Varje gång vi träffades tänkte jag på hur bra allt hade ordnat sig för honom. Under våra år tillsammans hade jag låtit honom fatta de flesta besluten och likadant blev det med Jörgen.
Jag och min ex-man ägde en stuga ihop. Vi hade inte haft något behov av att köpa ut varandra. Jörgen hittade bara fel på stugan. Den låg för långt bort och det var onödigt
