Min man och jag har en son på 40 år och en dotter på 47 år. Maken och jag bor på en gård i skärgården där barnen bor i varsitt skärgårdshus på sommaren.
Vårt problem är att sonen blir arg om han inte får bestämma över oss och vad vi gör med gården. Den är min mans föräldrahem och han äger den. Det ska tilläggas att sonen bestämmer i sitt eget hus och vad han gör där i form av renoveringar etcetera, men vi får inte själva fatta beslut om eventuella förbättringar i sjöbod med mera.
Då blir han arg för att vi inte har frågat honom. Men de förslag på förbättringar som vi hittills har givit har han kategoriskt sagt nej till. Med dottern kan vi diskutera på ett helt annat sätt och vi respekterar hennes synpunkter. Hon är vårt stora stöd.
Sedan fyra år tillbaka vill han inte ha någon som helst kontakt med oss föräldrar. Inte heller tillåter han att vi träffar hans barn, våra barnbarn som är 8 och 10 år. Jag blir så ledsen över hans beteende och har bett om förlåtelse om vi har gjort något fel och sagt att vi älskar honom.
Eftersom vi bor permanent på gården ser vi att det behöver göras förbättringar men han har alltså sagt nej till alla våra förslag.
Jag skickar presenter och kort till barnbarnen trots att de varken ringer eller skriver och tackar. De är ju också beroende av att han låter dem ringa. Så länge jag lever kommer jag fortsätta att gratulera dem.
Eftersom det inte har hjälpt att vi försöker göra honom till lags funderar vi nu på att bryta kontakten helt med honom. Vår förhoppning är att vi genom att distansera oss från honom rent känslomässigt skulle må bättre själva. Vad tror du om det? Skulle det hjälpa oss att bättre stå ut med vår situation? Vi har som du förstår givit upp hoppet om att han ska vilja ha kontakt med oss igen.
Två desperata farföräldrar
Så som du beskriver er sons agerande, tycker jag faktiskt att det är
