PONTUS SILFVERSTOLPE
PONTUS KRÖNIKA
För inte så länge sedan fyllde jag jämt. Under en middag för de närmaste vännerna var det flera som refererade till gamla brev jag skickat. En av gästerna plockade till och med fram en lunta med handskrivna A4-sidor som jag skrivit och skickat hem under någon av mina utlandsvistelser.
Min käre gamle vän läste högt inför skaran runt det dukade bordet. Jag kan inte sticka under stol med att det kändes både nervöst och högtidligt på en och samma gång. Det kändes som om någon plötsligt hade lagt fram en väderbiten karta framför mig, med en möjlighet att färdas tillbaka i tiden och hitta en sällsynt skatt. Den rättframma läsningen fick minnesbilderna att slå ner som blixtar. Till avecen sträckte han fram brevet och viskade att han strök en del för att vi skulle hinna med desserten. ”Tur var väl det”, tänkte jag.
DAGARNA EFTER funderade jag mycket kring själva brevskrivandet. Vad det betytt för mänskligheten de senaste århundradena. Allt från dolda kärleksmeddelanden mellan till exempel Marie-Antoinette och Axel von Fersen till brev av mer politisk karaktär som exempelvis mellan Gustav Vasa och drottning Mary. Men även de där korta meningarna på en sedel vid ett möte, ett ölunderlägg i en folktom bar eller en avriven, utsmugglad pappersbit med information som förändrat eller till och med räddat liv.
Jag minns alla museiutställningar, konsthistoriska böcker och romaner som bygger på brevkorrespondens mellan konstnärer och vänner, mecenater, kritiker och älskande. Karin och Carl Larssons trånande kärleksbrev som utgjorde en sorts fond till den utmärkta dokumentärserien i vintras om Sveriges mest kända konstnärspar. Eller Hilma af Klints sista nedskrivna önskan till eftervärlden som fått ett av 1900-talets undangömda konstnärskap att hyllas unisont i stället för att spridas vind för våg. Ett fysiskt papper fö
