Jag tror att alla vi som renoverar gamla hus fascineras av tidens gång och tidens spår; hur vi sätter våra avtryck på byggnadens tidslinje, som började långt före oss och som förhoppningsvis sträcker sig långt framåt i tiden, dit vår blick inte når. Hur vi bidrar till kontinuiteten och låter en byggnad leva vidare, räddar den från förfall och därmed även hedrar dem som uppförde den en gång. Även om de är borta sedan länge lever minnet av dem vidare, i de huggna knutskallarna på timmerhuset, i det handbilade träet eller i den murade skorstensstocken. Vi tar vid där deras händer en gång arbetade och skapade ett hem. Även om vi inte kan ta varandra i hand så känns det nästan så. Ingen kan få evigt liv, men minnet av det man utfört här på jorden kan leva kvar i flera hundra år i en byggnad. Det finns därför få människor som jag har så stor respekt för som de som utövar gamla hantverk, traditionsbärarna som är helt avgörande för att vårt kulturarv ska kunna leva vidare.
Tiden tickar hela tiden på och allt förändras för varje minut, ibland lite, ibland mycket. Jag ser på tiden längs olika tidsaxlar som sträcker sig tredimensionellt genom mitt sinne. Veckan har en liggande, oval form, den börjar ungefär på samma plats som den slutar, på söndagskvällen. Min årsaxel är hjulformad. Högst upp på hjulet ligger jul och nyår, dit krävs en ansträngande klättring för att nå, det är därför jag alltid är så trött i slutet på året. Därefter står det ganska still i några veckor i januari medan jag vilar och pustar ut, men sedan händer det! Jag börjar känna av utförslutet, får fart och glider lättsamt och lustfyllt in i våren och landar sedan mjukt och fint i sommaren. Där bygger jag upp kraft och samlar energi i flera veckor, stigningen som långsamt följer sen i augusti och september märks knappt, utvilad som jag
