Chefredaktör, Anders Holm
FÖRSTA KASTET
FRAM MED TÅRTA, assietter och skedar. Dra pluggen i konfettipjäsen. Här ska firas. Min egen resa med Fiskejournalen startade sent 1990-tal. Visst hade jag kamrater som tyckte om att fiska, men jag kunde inte djupdyka ner i intresset lika djupt som jag önskade. Farsan tyckte det räckte gott med abborrmete. Jag ville ju mer än så.
Det var på en hylla i Ica-affären som jag träffade en riktigt fiskevän – Fiskejournalen. Kanske är du bekant med Mållgan, Alfons Åbergs hemliga kompis? Lite av den rollen fick Fiskejournalen snabbt. Bland sidorna förkovrade jag mig. Här figurerade proffs, spännande berättelser, firrar man aldrig sett maken till, varken till art eller storlek. Allt från ödmjuka fisketips till skrytsamma fångstmän bredde ut sig över sidorna. Plötsligt fylldes fiskelådan av pinaler som jag inte visste vad jag skulle ha dem till, men proffsen i tidningen hade dem. Jag började fiska på nya sätt, för så skrev tidningen att man skulle göra. Jag började prata fiske på fräckt sätt, för så uttryckte man sig i tidningen. Rovrandig riddare, istället för abborre, till exempel.
Med Fiskejournalen var det möjligt att bada i fiskerelaterad spänning, glädje och inspiration på ett sätt jag inte kunde med min omgivning. Inte minst pumpade det upp mig med egna drömmar och visioner. Egna fiskeäventyr, egna fiskeberättelser, men det är en annan historia.
JAG VET ATT Fiskejournalen haft liknande betydelse för många andra i Sportfiskesverige. En bibel på nattduksbordet, på dasset eller i läsfåtöljen. En trogen fiskevän i ur och skur. Det går inte överskatta rollen som tidningen haft som det journalistiska språkrör för såväl glädjerop som klagosång. Likt en lägereld där vi över alla gränser kan förenas och byta erfarenheter och berättelser med varandra – och sedan dra nytta av insikterna på eget håll. Därför är FJ-sloganen ”Vi förkortar tiden mellan huggen” fortfarande given.
HISTORIEN OM Fiskejournalen som tidning sträcker sig tillbaka till år 19
