Vad är det som händer under ytan i smålänningen Anders Holms sanna historia från ett regnbågsfiske i Montana? Gör dig redo att dechiffrera dialekten och häng med på ett fiskeäventyr utom det vanliga.
AV: OVE HAUGEN & FISKEJOURNALENS LÄSARE ILLUSTRATION: BASTIAN GIERTH
SANNA FISKEHISTORIER
Vi står utvadade i Missourifloden i Montana. Fem smålänningar som fiskar efter vild regnbåge. Montana uttalas därför inte ”Montäna” som sig bör, utan MontAna i Uvvesa. Utöver det består alfabetet bara av 28 bokstäver, ”r” är försvunnet. Det är sent på säsongen, gänget nymffiskar och fisket är bra. Båge efter båge hugger. Det är sådana mängder av fisk att jantelagen skriker ”Nej, men inte ska jag få en fisk till?!”
Men har en smålänning spräckt plånboken och tagit sig hela vägen till amerikat, då ska det banne mig dra i snöret också.
Den ena drar fisk värre än den andra. Eftersom fisket är bra och miljön häftig blir vi maniska. Alla förutom Ane. Ja, Arne alltså. Han är pappa i sällskapet, eller Fassan som det låter. Han är lugn, modest, fiskeivern är sansad, ingen förväntar sig att han ränner runt. Han kör fisken-får-komma-till-mig-tänket.
Nappandet fortgår i dalgången. Och vissa har en mer nykter fiskeiver i alltsammans. Arne förstås.
– Döh Ane, huu gåå de föö dej? ropar Björk nedströms.
– De gå baa döhh Bjööök!
Arne sliter med sina nymfer. Att säga att det går bra gör man för att få vara ifred, för att hålla glöden uppe, även om det inte nappar hejvilt. Det ska sägas, det är inte så att regnbågarna inte tar hans nymfer, det är bara att han inte alltid ser nappen på nappindikatorn. Hugger du inte tag i spöet snabbt som en kobra spottar bågarna kvickt ut nymfen utan att krokas. Det KAN ju handla om att Arne har en medveten taktik, att invagga regnbågarna i en falsk trygghet, men vi är högst tveksamma inför det.
ÄNTLIGEN FISK!
Plötsligt ekar småländskan i dalen. Arne har fisk. Björk har uppmärksammat det och kommer till undsättning.
Äntligen, tänker allihop. Nu äntligen får Arne drilla, bara han inte sumpar det genom att hålla för hårt i vevknoppen så att tafsen brister, eller ger slacklina så att kroken lossnar.
– Döh Ane, haa duh ställt bomsen döh?
På håll ser vi hur linan möter vattnet allt längre ut. Det matar på bra utåt i älven.
– Ja’komme me håven döh, mumlar den gänglige när han snubblar neråt, utan kontroll på kropp och lem. Ta��
