Ett riktigt bra storgäddbete utmärks av att det har unika egenskaper som får de mest erfarna, äldsta och största monstergäddorna att lämna sitt letargiska tillstånd och förvandlas till giriga ätmaskiner. Men vad beror det på? I fallet med Westins jätte så är det faktiskt ganska enkelt, Roger Thuring ger förklaringen.
TEXT: ROGER THURING FOTO: ROGER THURING, ANDERS HOLM OCH JOHAN KELLÉN
TIDLÖSA GÄDDBETEN
DET ÄR ETT par vårar sedan nu. Vi har prickat in en sådan där dag som man under vinterns kallbistra dagar bara drömmer om. Så nära, men ouppnåeligt långt ifrån. Det är den där känslan. Skir grönska, nästan bara som ett försiktigt sken runt i övrigt brungrå trädkronor. Fuktskadade plaskiga gräsmattor, vårfåglar som med sina läten når rakt in i hjärtat. En långdragen väntan, men nu är vi här, och allt är rätt. Det är en större lekvik, uppdelad i en större och en mindre del. Den mycket flacka branten upp mot gården längst in i viken skvallrar om att det har varit långgrunt och därmed goda lekförhållanden i århundraden. Viken håller, och har sannolikt länge hållit, ett mycket gott bestånd av lekfisk. Gäddan är riklig, storvuxen och etablerad sedan länge.
ATT HÅLLA STUMT
Vi fiskar oss metodiskt in mot allt grundare vatten. Men vi gör det i lugnt tempo. Man ska inte förila sig, det brukar straffa sig. När vi ligger på fem meters djup börjar det hända saker. En gädda på strax över fem kilo fattar tycke för ett gummibete som fiskats bottennära. Tio minuter senare klipper en gädda på styvt sju kilo en väl tilltagen curlyjigg, det tyska monsterbetet Die Wurm.
En av kamraterna byter bete, till en Westins jätte i brunguldig kostym. Betet har han förtyngt med tungstensvikter i kroköglorna så att det är långsamt sjunkande. Vobblern har den rätta lunken. Den tål mycket, utan att tappa sin attraktionskraft. Vi fortsätter att drivfiska djupkurvan. I ögonvrån uppfattar jag hur kamraten blixtsnabbt river till med ett bestämt mothugg. Spöet böjer sig betänkligt. Djupa nigningar skvallrar om att det är en såväl tung som stark gädda. Det är en alldeles särskild känsla när man har en ordentligt stor fisk på kroken. Kamraten håller stumt. Rulllen har maxbroms. Han försöker pumpa in besten mot båten. Den är egentligen mer tung och slängig än aggressiv och vild. Spöet är
