Efter uppmaning från frun får Jens Hellberg ge sig ut på rödingfiske på självaste julaftonen. Läs hur han bär sig åt och hur han ser på blinkpirkar – rödingpimplarens främsta vapen.
TEXT OCH FOTO: JENS HELLBERG
– DET SKULLE VARA trevligt med gravad röding till nyår. En röd och fin en, vad tror du om det?
Min fru tittar menande på mig i soffan under den livliga uppesittarkvällen. Det är inte Robin Hood, men väl en tomteröding som hon vill ha. Jag spritter till glatt då jag får anledning till att lämna Bingolotto och en väl klämkäck programledare på teven.
Skrylla, spön, pirkar, mormyskor, linor och borrskär får min uppmärksamhet i stället. Viktiga bestyr stundar.
JULOTTA
Julaftonsmorgon. Den lilla tjärnen är omhuldad av senvuxna furor med skorvig bark. Ger en känsla av att träda in i en bastant pelarsal, ett naturens tempel. De flacka breda tallkronorna har fått hättor av snö, isen har bundit de små vikarna och man kan skönja den gryende solen bakom tät skog. Det ger ett orangerosa skimmer, annars djupt beckmörker. I pannlampans vita sken sätter jag ned min känga men tvekar då det knastrar.
Yxan plockas fram. Tjoff, tjoff, tjoff. Isskärvorna yr. Tre hugg och sedan tränger vatten fram. Måttar isens tjocklek mellan pekfinger och tumme. 7–8 centimeter. Jo då, det ska gå. Isdubbarna dinglar runt halsen och flytoverallens midjebälte dras åt. Först ett djupt andetag sedan tassar jag mig ut 3–4 meter från land.
Borren äter hård nyis. Ett skorrande ljud fortplantar sig i mörkret. Isskopan rensar hålet och det gamla pimpelspöet plockas fram. Egensnickrat, med nött handtag av balsaträ, spole av plast och en klinga av en gammal avbruten pekpinne i glasfiber. Över 30 år på nacken, men håller än.
PYSSEL
Spöet är en sliten, gammal vän som alltid ligger perfekt i handen, precis som den alltid skulle funnits där. Igår fick hon, ja, för mig är det en hon, lite extra pyssel på senkvällen.
Medan radion spelade Rudolf med röda mulen och söta hustrun dekorerade granen satt jag med tända stearinljus vid köksbordet, smuttade på glögg och julpyntade min lilla älskling. Gav henne en ny lina i stum nylon. Inget pynt, men väl en liten blinkpirk som fästes vid ett nyputsat blänke i koppar och rött.
Blänket är en gammal favorit; en Spättan med utstansat hål i mitten – ämnat just för en dinglande och smäcker, blinkande kägla. Betesknu
