Berättat av Joel Cronander, Uppsala
Det var i början av april och jag skulle vertikala gös med min svåger som är helt grön på fiske. Vi satte i min lilla takbåt i ett område på Mälaren som hade hållit ganska bra med fisk under senhösten. Utrustningen konkades i och det var trångt som fan i den lilla båten, men solen sken och sjön låg blank. Läget för att kunna hålla det rangliga båthelvetet någorlunda stilla var kort sagt perfekt.
Enligt rapporter från andra båtar vi stötte på skulle fisket vara bra och vi hade gott om betesfisk på lodet. Dock snurrar vi runt i 6–7 timmar utan att hitta ett enda eko värt att släppa på. Jaja, så är det ju ibland, tänker man. Det lossnar nog framåt kvällen.
Men vid tretiden ringer frugan och är eld och lågor. Tydligen hade jag i en svagbegåvad stund lovat att vara hemma till lunch och byta av henne med barnen, så att hon också fick syssla med nån form av livsförverkligande knyppel.
Skit samma tänker vi. Det tar bara 20 minuter hem och vi är ändå nära upptagningsplatsen. Vi puttrar lugnt inåt.
BEKYMMER
Sen, i samband med upptagningen, visar det sig att motorn på nåt vis har fastnat. Jag rycker och sliter för att få loss eländet och helt plötsligt släpper det. Jag har en diskopererad rygg och är stel som en pinne efter att ha trängts i båten, så jag har inte en chans utan ramlar över relingen och ner i sjön med motorn i famnen.
