Chefredaktör, Anders Holm
FÖRSTA KASTET
I SAMBAND MED att vi utövar vår hobby lurar flera faror. Med tanke på att vi vistas frekvent i skog och mark finns det ett och annat djur att akta sig för, men här syftar jag främst varken på huggormar, getingar, björnar eller ilskna älgkor utan den till storleken minst skräckinjagande varelsen som kan vålla omfattande bekymmer – fästingen. Efter år av tjat och gnat från nära och kära har jag till slut fallit till sans. När detta skrivs sitter jag med ett plåster på överarmen efter ett nålstick och kan nu bocka av första dosen av TBE-vaccin. Det ska också sägas att antalet människor i min omgivning som drabbats av denna fästingburna hjärninflammation blev en tillräcklig påminnelse i kombination med att jag huserar i ett riskområde. Insatsen är trots allt så minimal i jämförelse med vad följderna kan innebära.
VÅR GIFTIGASTE FISK är fjärsingen och rapporter säger att det är extra gott om den i år. Här handlar det om att inte sticka sig på någon av taggarna om man får den på kroken.
Blodspillan uppstår dock lättast när man handskas med framför allt gäddor. Jag minns ett smått komiskt tillfälle förra sommaren när jag köade i mataffären. Framförvarande höll på att lägga upp varorna på bandet när jag hajade till. Hans pek- och långfingrar var sönderrispade av små, vita streck. Jag hade mina misstankar, och mycket riktigt: hjässan pryddes av en keps med ett välkänt predatormärke. Han var gäddfiskare, som haft fiskelycka. Det är lätt att få öppna sår med infektionsrisk och det gäller att hålla koll på nävarna när krokarna ska lossas från en sprattlande fisk.
För krokskador är nog det som oftast leder till sjukhusbesök i sammanhanget. Under min högstadietid var det inte mindre än tre klasskamrater som fick krokar inborrade. En i pannan, en i kinden och en i handen. Nyligen fick jag höra om en grabb som fiskade i ett närliggande fiskevårdsområde och fick en flugkrok i ögonlocket. De hisnande små marginalerna var på rätt sida, men det krävdes narkos …
En
