Att akutsjukvård och tonårstjejers killsnack kan ingå i en fiskehistoria är något den här upplagans två berättare kan intyga. I sina sinsemellan olika historier bekräftar de dessutom att det man har planerat ibland skiljer sig diametralt från det som blir verklighet. Först ut är Johan Ördell.
AV: OVE HAUGEN & FISKEJOURNALENS LÄSARE ILLUSTRATION: BASTIAN GIERTH
Följande berättelse utspelas en varm och härlig dag i maj. Jag har som vanligt några mörtstugor ute, och eftersom jag ändå befinner mig nära tre av dem trotsar jag min grundregel att stugor skall vittjas i mörker. De skulle ändå plockas upp. En vecka tidigare hade lyften varit fångstrika, så jag var egentligen försedd med mört så att jag klarade mig.
Väl på plats sitter tre tjejer på bryggan och dricker nån sorts energidryck och pratar om vilka de ska gå på examensbalen med. Jag hör exakt vad de säger eftersom de sitter precis där jag har mina stugor.
Jag slänger mig på mage, lite graciöst, och börjar hiva upp den första stugan. Vattnet glimmar till. Stugan innehåller säkert 250 mörtar. Alla är döda och gasfyllda.
Helvete, detta kommer inte bli snyggt, tänker jag och tömmer stugan lite smidigt under vattnet. Fiskarna flyter upp på ytan, en efter en. Hur är det möjligt? undrar jag. Jag har ju varit där fem dagar tidigare. Det måste ha varit en gädda med i leken.
Tjejerna sitter nu och pratar om klänningar och håruppsättningar och om en kille som skulle till Kanada för att spela hockey.
Jag smyger mig vidare till nästa stuga som inte är mer än sju-åtta meter från tjejerna. Det är samma jäkla historia här – stugan bara väller av stor uppblåst mört!? Vad är det frågan om? Bara inte tjejerna märker nåt. Jag tömmer stugan.
Odören
Sådär ja, nu är det dags för den sista stugan, som ligger precis där tjejerna har brett ut sin filt. Jag har lite brådis till dagishämtningen och känner att, vad fan, jag frågar om jag kan lägga mig där och plocka upp sista buren. Så där ligger alltså en lagom tjock medelålders man på mage på filten omgiven av småtjejer.
Det är samma visa där – alla mörtar är döda och mångtaliga. Nu måste nog tjejerna märka att det börjar lukta röv och död, men den obefintliga vinden måste vara till min fördel, för ingen verkar konstigt nog reagera på de nästan 1 000 döda fiskarna som flyter i vattnet. Jag börjar lunka lite nöjd mot bilen och tänker att detta gick ju bättre än vad jag ens hade kunnat drömma om.
Slakten
Det är då det händer. Som alltid hos en van brödmetare så reser sig mina nackhår när
