Vi har alla våra fobier. När de anfäktar oss kan det som från början var en lugn fisketur förvandlas till en thriller. Natali Sundkvist, bördig från Ramsele och bosatt i Umeå, ger oss ett gastkramande exempel på hur det kan gå till.
AV: OVE HAUGEN & FISKEJOURNALENS LÄSARE ILLUSTRATION: BASTIAN GIERTH
Som jag minns det var det en lovande gäddfiskedag, lagom med vind och lite mulet. Värmeböljan det året hade just precis börjat, så vattnet hade inte nått för höga temperaturer än. Jag hade besök av en kompis, Dan, från södra delen av landet. Tanken var att vi skulle reka lite sjöar och hitta lite större gäddor.
Sakta övergick den tidiga morgonen till förmiddag. Några mindre gäddor hade synat insidan av båten, men ingen större madam.
Frampå dagen började jag känna att min mage var lite orolig, men det var rätt så lugnt på sjön och på cirka 5–10 minuter kunde jag hinna tillbaka till rampen och ett dass. Alltså kände jag ingen riktig stress över det hela. Dumt att avbryta fisket bara på grund av detta. När som helst kan ju faktiskt den där plussaren kliva på.
SOM EN BLIXT
Men plötsligt vred det till ordentligt i magen. Snart kunde jag inte dra ut på det längre. Det vred till igen och insikten träffade mig som en blixt från klar himmel. Mellan sammanbitna tänder – och med en kroppshållning som skulle få ringaren i Notre-Dame att se rakryggad ut – sa jag till Dan:
– Vi måste i land! NU!
Min panik gick inte att ta miste på. Spöna lades in i båten, jag startade motorn och började köra nästan innan mitt väsande panikartade ”NU” hade hunnit uttalas. Jag tog sikte på första bästa land och körde så fort jag vågade mot stenstranden. Ungefär en meter från land tog jag ett jätteskutt över spötoppar och krokar och fann mig balanserade, likt Bambi på hal is, på yttersta delen av en sten i strandkanten.
Sen bar det i väg, snabbt in i skogen, mot lämplig undanskymd plats. Tack och lov, faran var över och sen kunde fisket fortsätta … Det var bara det att …
NORRLANDSGREJER
Nu måste det tilläggas att jag har få rädslor. Jag fixar min bil, rensar avloppet, kör traktor, och räds inte att vistas i älg- och björnskog. Det kan kanske helt enkelt kallas normala norrlandsgrejer. Men det finns en sak jag inte alls tycker om, nästan så att jag har en fobi för det: MYROR! (Ja, jag vet det är lite löjligt – eller hur?)
Så där sitter jag, på huk med byxorna nere vid fötterna och tänker att jag snart kan pusta ut. Samtidigt sänks min blick ner mot blåbärsriset och mossan framför mig. Ett litet panikskrik undflyr mina läpp
