Karl Ove Knausgård är lycklig när han får skriva om döden. I brist på det fick han prata med Café om beroende, kärleken till Talking Heads och konsten att skriva dåligt.
Text: Tom Cehlin Magnusson
Det är svårt att hitta en punkt som var botten. Livet är för elastiskt för att kunna sammanfattas i enkla vändpunkter. Den riktiga botten för en missbrukare kommer kanske först när kistan sänks ner i jorden. Men om jag skulle tvingas välja en punkt så måste det ha varit när jag (med en uppriktig tanke om att laga det) började leta efter recept på den norska maträtten får i kål. En anrättning som är exakt vad det låter som. Att läsa Karl Ove Knausgårds bokserie Min kamp var som en skimrande silverremsa av dopamin som åkte varv efter varv runt i hjärnan i flera månader. Det var som att höra David Bowie sjunga Heroes för första gången, om och om igen.
Läsningen räckte efter ett tag inte till.
Jag blev besatt. Inte bara av norrmannen själv, utan av hans matvanor, tankar och till slut hans hemland. Från att liksom de flesta svenskar ha burit på en kylig och arrogant inställning till Norge så började jag fundera på att börja äta kött igen bara för att kunna tillaga får i kål, pinnekjøtt och smalahove (fårskalle serverad med saft). Jag använde Google Maps för att kunna gå omkring på Tromøya, Bergen och Jølster. Än i dag har jag en flik öppen på telefonen, längst bak i webbläsaren, så att jag snabbt ska kunna köpa en lusekofta. Med fåret och kålen i varukorgen hade mitt beroende av Karl Ove Knausgårds böcker, och honom själv, nått någon sorts slutpunkt.
Det är en onsdagskväll i Hither Green och Karl Ove Knausgård har precis lagt sina barn. Han spenderar det mesta av sin tid i sitt arbetsrum, en tillbyggnad på huset i sydöstra London med glastak och anmärkningsvärt svag belysning.
Det bör sägas att jag har mycket svårt att dölja min beroendeproblematik. Som tur är verkar Karl Ove Knausgård ha vant sig vid att alla han träffar vet det mesta om hans liv. Han är vänlig och svarar uppriktigt på varje fråga som om det vore första gången han fick den, trots att han ogillar intervjuer. Efter fyra år i London så har de svenska orden börjat tvättas bort ur hans norska. Trots att han för några år sedan sa att han alltid vaknar deprimerad så är det svårt att hitta minsta spår av någon tungsinthet, till och med när vi pratar om beroende.
Jag läste någon gång att din pappa hade tipsat dig om att skriva full. Prövade du någonsin det?
”Jag testade på den tiden när han sa det. Jag var nitton år. Men det var ett väl
