Rebeckas försök att gömma sig i sin mormor Hannas kolonistuga har inte varit så lyckat. Nu står hon ansikte mot ansikte inte bara med grannen Stefan och hans son, utan med Hanna själv. Kommer Rebeckas sanna identitet att avslöjas nu?
AV SUSAN TOFT SVENSK BEARB: CECILIA GUSTAVSSON ILL: SANNE BRAMSEN, TT/ SHUTTERSTOCK, FREEPIK Fortsättning i nästa nummer!
Ska hon börja få ordning på sitt liv?
Under en lång stund stod de bara och såg på varandra medan tårarna rann nerför deras kinder. Tusentals tankar snurrade runt i Rebeckas huvud medan hon bara stirrade på sin mormor.
Nicklas, som var väldigt gullig men otroligt nyfiken och ibland lite påfrestande, såg fram och tillbaka mellan dem med ögon som verkade bli större och större.
– Känner du inte Luna?' frågade han.
– Men ...
Han vände sig frågande mot Rebecka.
– Känner du inte Hanna?
– Har du problem, Hanna? frågade Stefan, som hade kommit fram till dem.
– Nej, sa hon bestämt. Det har jag inte. Självklart känner jag Luna, jag har bara varit lite förvirrad i dag.
Mormor vet vem jag är, flög det genom Rebecka. Hon hade lust att ta Hanna i sina armar, men lyckades ännu en gång hålla tillbaka sig själv. En sådan stormande välkomst skulle verka misstänksam.
Stefan log. Sedan lyfte han på ögonbrynen och såg frågande på Rebecka.
– Sköter du fler hus än Hannas? frågade han lite ironiskt.
– Nej, jag tog bara en genväg, sa hon för att förklara sin framfart bland stugorna.
Hon kände sig otroligt dum över alla lögner, stora som små.
– Jag kan inte förstå varför ...
Nicklas rynkade fundersamt sin släta panna, men innan han hann säga mer la Stefan en hand på hans axel.
– Kom, Nicklas. Det är för kallt att stå här. Låt oss gå in och bli klara med vårt arbete. Rebecka gick långsamt och låste upp grinden i stället för att hoppa över häcken. Sedan stod hon framför sin mormor och kände hur tårarna rann nedför hennes kinder.
– Rebecka, viskade Hanna, men också hon var medveten om att de inte kunde visa för mycket känslor förrän de var ensamma.
De gick in i huset. Först när Rebecka hade låst upp och stängt dörren bakom dem kunde de omfamna varandra.
– Jag har varit på internetcafé, viskade Rebecka. Jag var tvungen att berätta för dig att jag är i säkerhet. Jag var vid din lägenhet i går. Jag satt på caféet mittemot när ... när mamma kom på besök.
De satt tillsammans i soffan. Under
