Välkommen!
● Klockan var tio på förmiddagen och hela familjen klättrade på väggarna i lägenheten i innerstan. Lördagens förmiddagskaffe fick således – som vanligt – intas i en termosmugg under puttande på en gunga. Barnet gurglande av skratt: ”Igen, igen, igen, upp i solen”, på repeat, tills det var dags för lunch. Oavsett om det var en kulen molntung vårdag eller inte och jag egentligen ville mysa under en filt i soffan, så såg rutinen ut. Och det fanns verkligen en charm i det.
Men kanske känner någon här igen sig i min dröm om ett unikt hus att sätta sin egen prägel på? En av vändorna när koja skulle förvandlas till slott var när jag ”villhövde” en gammal 1800-talsskola som jag Hemnetknarkat fram i obydgen. Den kostade en spottstyver, och med gemensamma krafter, monetära och man(kvinno)kraft – skulle vi inte kunna skapa magi där? Den svarta tavlan var fortfarande kvar och pärlsponten och de bevarade detaljerna var ju så ljuvliga att jag nästan svimmade. Att huset sen behövde pyntas med mer än bara kärlek och hundratals liter linoljefärg var ett rejält understatement. Så jag fick nöja mig (denna gång) med drömmen.
För faktum var att jag började känna mig gravt less på småbarnsliv på fjärde våningen. Jag drömde våta drömmar om altaner och studsmattor. Vi började lågintensivt spana mot förorten, men lusten till ett svindyrt minihus med papptunna väggar och lång pendling till jobbet var väl inte på topp. I stä
