Woods bak-konvention

Tåget rullar in i Norrköping fyra minuter innan utsatt tid. Det hade jag inte räknat med, med tanke på vinterns rubriker om att tågen i Ukraina håller tidtabellerna bättre än de svenska. Promenaden hem till Sofia Wood – där jag ska träffa henne och hennes mamma – tar 20 minuter. När jag en stund senare står utanför Sofias dörr för att ringa på springer plötsligt en svart cockerspaniel upp för trappan och tvärstannar när den får syn på mig. Några steg efter kommer hundens matte, som visar sig vara Sofias mamma Ingalill. Så hund, reporter och mamma tumlar in i Sofias ljusa hall där tre barn precis kommit in.

– Det är studiedag idag, men de kommer vara med sin pappa här inne, förklarar Sofia när vi hälsar och visar med handen mot ett av lägenhetens många rum. Lägenheten ja. Det är vackra golv, högt i tak, stora fönster, kakelugnar. Det känns som om jag varit där förut, en känsla jag troligen delar med Sofias 130 000 följare.

Vi är här för att prata om Sofia och Ingalills nya kokbok. Hunden, som heter Kakan, lägger sig tillrätta bredvid mig, med blicken stint fäst på fikabrödet på bordet.

Idén om att skriva en kokbok tillsammans, med utgångspunkt i deras gamla familjerecept, föddes när Ingalill gick i pension. Resultatet är ”Mat & kärlek – Rätter för vänner och familj” som i dagarna nått handeln. Den inleds med att mor och dotter skriver brev till varandra.

Ingalill: Det var emotionellt att både läsa och skriva. Jag har arbetat som skolledare och då ska man inte prata så mycket om sig själv på det här sättet. Samtidigt kändes det väldigt fint att få skriva till Sofia. Det var lite som när man håller tal till folk. Varje gång man gör det så känner man att det här borde man göra oftare. Det är så mycket värt att säga de där sakerna till varandra som annars kanske bara är underförstådda.

Sofia: Det var lite terapeutiskt, på något vis. Vi har haft väldigt mycket samtal under tiden som vi har skrivit, saker som vi kanske inte har pratat om tidigare. En av de sakerna som jag skriver om är