Högt självförtroende, men liten självinsikt. Så beskriver Kristina ”Keyyo” Petrushina sig själv som barn. I dag är Kristina 26 år och åter aktuell som programledare för en ny säsong av ”Hotell Romantik” där hon uppmuntrar deltagare i tre gånger hennes ålder att ta för sig av livet och kärleken.
AV ÅSA GÖRNERUP FOTO: CORNELIA NORDSTRÖM
Första säsongen av ”Hotell Romantik” blev en snackis. Söka kärleken långt upp i mogen ålder, och det på tv! Nu är det snart dags för en ny säsong, men vad är det som engagerar tittarna så mycket?
– Det är starka, kärlekstörstande karaktärer och kärlek som sprudlar. En bergochdalbana. Det som händer på en semester stannar på en semester, men i det här fallet har vi spelat in det.
– Chockerande många sökte till den nya säsongen. Längtan efter kärlek känns nästan ännu större den här gången. Det är fint att se att känslor inte går i pension!
Om själva programmet säger Keyyo:
– ”Hotell Romantik” har förändrat min syn på ålder. Det är knäppt att en känsla ska ha en åldersgräns. Varför ha ett bästföre-datum? Själv gillar jag att hänga med allt och alla och insuper kunskap och livserfarenhet.
Vad berörde dig mest under inspelningarna?
– Att kärlek kan kännas lika starkt vid 75 som när man är ung. Det är aldrig någonsin för sent att tillåta sig att vara lycklig.
Själv har Kristina ”Keyyo” Petrushina kontakt med sin ”inre tant”.
– Jag är besatt av porslin och köper en tallrik här, en där. Inte en enda matchar. Porslinet kan jag hitta på loppisar, i affärer eller utomlands. Jag vet inte hur rolig man låter om man är 26 år och samlar på tallrikar?
– Jag har aldrig varit en gå-ut-ochkalasa-person. Det är roligare att sitta hemma, dricka vin, äta godis och spela spel. Nyligen frågade jag mina kompisar vad som är mina jobbigaste egenskaper. Hälften av dem svarade att jag har en dygnsrytm som en pensionär – att det känns som om man är bästis med sin mormor. Klockan 22.15 är det dags för ögonen att blunda.
– Att jag inte vill att någon ska känna sig utanför är kanske den finaste komplimang jag fått. Jag tror faktiskt att man underskattar att vara snäll. En person jag jobbade med sa att jag var en golden retriever. ”Vad menar du?” frågade jag. ”Jo, du vill att flocken ska hänga ihop.”
Finn
