Den andra satt som en tagg i hjärtat. Men så flög skrinets lock upp. Och de egna ärren bleknade i jämförelse.
AV SUSANNE SANDKVIST ILL: MATILDA SVENSSON
Han stod där i dörröppningen. En senig man med rödblont hår. Hon kände hans blick genom det tunna bomullstyget, blå och genomträngande.
– Kommer du med, Margareta?
Tyst skakade hon på huvudet, koncentrerade sig på disken. Gnuggade glaset tills såpbubblorna svämmade över kanten. Bjärta, flyktiga bubblor.
– En mask till! Titta mamma, så stor!
Hon vinkade till Maria genom det öppna köksfönstret. Lilla fina Maria som med sin spade i plast vållade förödelse i maskarnas värld.
– Maria skulle bli glad om vi gjorde något tillsammans … som … en riktig familj.
Hon förde undan den blonda hårslingan som envisades med att falla ner över ögonen. Var det den som fick hornhinnorna att bränna?
– Jag måste göra kvällsmaten, Anders. Klockan är redan halv fem.
– Vi kan äta senare. Picknicka på stranden …
– Maria har skola i morgon. Har du glömt det ?
Sommaren hade kommit alldeles för tidigt, hade brutalt knuffat undan våren och kvävde dem med en ovanlig hetta.
En bubbla lösgjorde sig från såpan. Svävade ett ögonblick i luften som en skimrande, pastellfärgad dröm innan den brutalt sprack.
Hennes drömmar hade också spruckit brutalt den gången för så länge sedan …
– Du har aldrig förlåtit mig, eller hur?
Hans röst lät kvävd. Som om en envis klump blockerade luftstrupen, satte sig på tvären och hindrade talet att bana sin väg.
Hon borde ha vänt sig om då. Borde ha sett honom i ögonen och sagt det rakt ut.
– Nej, jag har aldrig förlåtit dig! Eller henne, ”den andra”. Aldrig.
Hon borde ha rensat luften. Gjort det lättare att andas för dem båda.
Men hon sa inget. Fortsatte bara att gnugga glaset. Hårt. Med en suck vände han sig om och försvann ut på gården.
Sam reste sig motvilligt från sin bädd, ruskade på öronen och gav henne en förebrående blick.
Cocker spanieln hade alltid varit Anders hund. Hunden hade hängt honom i hälarna ända sedan den var en valp. Klorna krafsade mot golvet när han lommade iväg ut genom dörren.
Sam skulle lojalt sätta sig på stranden och invänta Anders och Maria. När roddbåten stötte i land skulle han springa i snäva cirklar och skälla uppsluppet, locka Maria till lek och Anders till skratt. Sam hade alltid bemödat sig om att uppehålla klichén av en
