Att det må vara skrock och inget mer visste de båda två mycket väl, men det kunde ju inte skada, eller hur?
AV: LENA EFRAIMSSON ILL: SHUTTERSTOCK/TT
5 MIN-NOVELLEN
Den mörkklädda gestalten framför dem verkade öka avståndet till de båda väninnorna.
– Vi måste skynda oss om vi skall hinna ifatt honom, sa Asta.
– Han går så fort, klagade Britt.
De såg hur han försvann runt hörnet vid nästa korsning just när de själva fick röd gubbe.
– Nej, nu det är kört, sa Asta och tvärstannade. Vi får lita på turen.
Britt torkade sig i pannan och pustade.
– Vi kanske hittar en till ...
– Det finns nog inte så många, trodde Asta.
De tittade i smyg på varje svartklädd fotgängare de mötte, men gav snart upp.
– Så länge modet är som det är kommer vi aldrig att hitta vår murre.
Asta slog ut med armen mot en mötande herre som förskräckt tog ett steg åt sidan.
– Se! Man kan tro vi befinner oss mitt i ett begravningståg!
Antalet mörkklädda män niskor var onekligen stort. Asta försökte erinra sig när det färgglada klädmodet hade slagit om till allt det svarta medan hon drog halsduken tätare om sig. Dagen var gråkall. Hon längtade till när hon kunde ta fram sina vårkläder men det var på tok för tidigt.
Lite bortkomna sågde nog ut i folkmängden på gågatan där de stod och tvekade efter sitt misslyckande. Asta i sin moderna röda lättviktsjacka och Britt i en beige kappa av något äldre snitt. De hade unnat sig var sin lott när de ändå var inne i staden. Britt grävde i axelväskan.
– Tvi tvi tvi, om vi spottar på dem kanske de ger tur.
– Jag tror vi börjat i fel ände, sa Asta. Först ska man krama sotarmurren sedan köpa lotten.
– Men vi har ingen sotare. Undrar om det går bra med en svart katt.
– Det är nog inte riktigt samma sak.
– Titta! Han är här, viskade Britt.
Asta följde Britts blick och de såg en svartklädd gänglig gestalt med rund mössa och utanpåskjorta. Han stod vid väggen längst in i restaurangen som de uppsökt när magarna började knorra.
Asta blev med ens lite generad. Här var så mycket folk. Hur skulle det se ut om de sprang fram och kramade honom. Sotarn såg ganska ung ut och tänk om han blev förargad. Han kanske inte ens visste om att han förde tur med sig.
– Vi skulle kunna röra lite lätt vid honom, som i förbigående, föreslog Britt. Det räcker nog. Förresten är han säkert väldigt sotig. Hon tittade ner på sin ljusa kappa.
Sagt och gjort.Väninnorna s
