Att djur har ett rikt och komplicerat känsloliv visar forskningen. Men hur ska vi tolka det? Om vi lär oss värdera djurens känslor på riktigt, vad blir då nästa steg för oss som samhälle att ta? Kan det rent ut av blir slutet på vår exploatering av djur?
TEXT: THERÉSE LINDGREN
I våras basunerade jag ut här i Vegomagasinet att alla borde bli veganer. Jag vet, majoriteten skulle säga att det inte är en realistisk dröm. Kanske till och med en gnutta naiv. Men till dem vill jag berätta att det just nu finns ett snabbt växande forskningsfält som jag tror kan leda oss en bra bit på vägen: studiet av djurs känslor. Vi har nog alla någon gång funderat på vad som händer inuti ett djur. Vad tänker min hund på? Vad gör katten på natten egentligen? Hur känns det att vara en inburad apa eller en gris i köttindustrin? Forskningen är enig och kulturdebatten i gång. Djuren har ett rikt och komplicerat känsloliv, precis som vi människor.
För mig är det inte en främmande idé att djur skulle ha känslor, och säkert inte för er som läser den här tidningen heller. Jag ser det när mina kaniner gör glädjeskutt när jag släpper ut dem på gräsmattan, eller när min hund blir nervös och ängslig när jag packar min resväska. Som den djurälskande Youtubenörd jag är, är min filterbubbla dessutom fylld av klipp som visar att djuren är lika oss människor. Det kan vara en korp som lägger stenar i ett glas med vatten för att vattennivån ska höjas så att den kan få tag i matbiten på vattenytan. Eller krabbor som väljer att tolerera elektriska chockar i syfte att stanna i sitt gömställe när de känner doften av rovdjur som lurar. Eller en elefant som står på stället där kompisen nyligen har dött i flera dagar. Inom det som kallas kognitiv etologi finns idag studier som visar att djur kan känna spänning, livsglädje, lojalitet, altruism, stress, smärta, ångest, rädsla och till och med kärlek.
SKEPTIKERNA BRUKAR VARA snabba med att ifrågasätta att så små hjärnor kan vara så strategiskt och emotionellt intelligenta. Det var en fundering jag själv hade tills jag läste en artikel där den svenske forskaren Mathias Osvath förklarar att det inte handlar om storlek utan om antalet nervceller. En korp har till exempel dubbelt så tätt med nervceller i hjärnan jämfört med en apa och är därför exceptionellt smart. När det gäller att planera för framtiden överträffar korparna till och med, hör och häpna, oss människor ibland. Egen
