Att korsa Atlanten med segelbåt är något som många drömmer om. Men hur känns det att inte se land på 18 dagar? Och vad händer om det blir storm? Vagabonds Karin Wimark gav sig ut på sitt livs äventyr.
text & foto KARIN WIMARK
MILJONTALS STJÄRNOR LYSER upp himlavalvet. Vågorna slår mot skrovet och katamaranen susar fram i ett dussin knop. Vid sidan av båten glimmar marelden. Det är strax efter midnatt den 23 november och mitt vaktlag om fyra har tagit sällskap i sittbrunnen. Carl Eskilstorp bryter tystnaden:
– Undrar om världen kommer att kännas större eller mindre när vi kommer fram, säger han.
Han är en av båtens två styrmän och har seglat större delen av sitt 20-åriga liv. Men att korsa Atlanten är nytt även för honom. Så här i början på resan är det svårt att få grepp om både vidder och känslor. Den första nervositeten har lagt sig men spänningen är ännu på topp. Vi är bara ett par dygn från land. Dessutom syns ännu ett flertal båtar på vår radar. Vid horisonten glimtar en lanterna.
– Vem har företräde till havs? undrar jag och känner en oro i magen. Tänk om vi kolliderar. Det är ju ändå kolsvart runtom oss.
Carl nickar mot den vajande masten.
– Har du vinden in i höger öra är det bara att tuta och köra.
En annan båt, ett annat årtal. 12 oktober 1492 var stämningen ombord på skeppet Santa Maria alarmerande. Besättningsmän hade drunknat och skeppsmaster brutits av i stormar i okända farvatten. 33 dagar till havs och Christofer Columbus kunde för allt i världen inte förstå vad som gått så snett. De borde ha skådat land för länge sedan. Då plötsligt hörs ett rop ombord: ”Land! Land i sikte!”. När Columbus ser de grönskande bergen torna upp sig är övertygelsen stark. De hade funnit en ny sjöväg till Indien. I själva verket var upptäckten av Amerika en av historiens mest betydelsefulla misstag.
Sedan dess har upptäcktsresenärerna och sjöfararna avlöst varandra. James Cook som kartlade stora delar av Stilla havet, amerikanska journalisten Nellie Bly som i slutet av 1800-talet reste jorden runt och den brittiska reseskribenten Freya Stark som tog båten ner till Döda havet – orädd för vad väntade i Mellanöstern och väl beskrivet i en av hennes reseskildringar:
”En riktig resa kan endast uppnås om du släpper på allt och är mottaglig för det som varje plats erbjuder, utan att försöka anpassa det till dina egna behov.
Jag antar att det är skillnaden mellan att resa och turista”.
Just detta fick mig att tveka. Skulle jag våga släppa all kontroll och ge mig hän till
