Hur hänger Israels bombningar av Gaza ihop med feminism? Den libanesiska författaren Joumana Haddad skriver om barndomens krigstrauman, patriarkatets skuld och hur världen ska gå vidare.
TEXT JOUMANA HADDAD
Jag minns inte mycket från min barndom. Min terapeut har berättat för mig att detta är ett klassiskt fenomen som kallas för dissociativ amnesi. Det är en försvarsmekanism som har hjälpt mig att förtränga traumatiska minnen. Och jag kan försäkra, utan rädsla för överdrift, att min barndom var som en skräckfilm personifierad och triggade en rad trauman. Det största av dem är tvivelsutan det libanesiska inbördeskriget. Det började när jag var endast fyra år gammal och slutade – påstås det – när jag var nitton. Nej, jag minns inte mycket från min barndom, men det här minns jag: Män som håller i maskingevär, kvinnor som bär oss barn till skyddsrum. Män som hukar sig bakom sandsäckar med granater i händerna, kvinnor som väntar i oändliga brödköer. Män som skriker åt oss och åt varandra, kvinnor som lugnar oss med kramar och tröstande sånger. Helt enkelt: män som dödar, kvinnor som räddar liv.
Av någon anledning är bilderna ovan omöjliga att skilja från andra, till synes orelaterade bilder föreställande sådant jag bevittnade omkring mig när jag växte upp: Som vår granne Aram, som skoningslöst misshandlade sin fru varje kväll. Eller den avlägsna släkting som förbjöd sin (vuxna) syster att tacka ja till ett bra jobberbjudande utomlands. Eller min high school-kompis Dana som plötsligt slutade komma till skolan en dag, och ryktet sa att hennes pappa hade gift bort henne, endast femton år gammal, till en rik, mycket äldre man.
I dag, när de mest grundläggande humanitära principer – återigen – kollapsar omkring oss, med stöd av så många västländer som hävdar att de håller människorättsfanan högt, kommer dessa bilder tillbaka till mig: levande, obarmhärtiga och ångestframkallande. Staten Israel begår – återigen – obeskrivliga brott mot det palestinska folket medan större delen av världen – antingen blundar för det pågående folkmordet eller stödjer det genom att skicka fler vapen till förövarna. Hundratals barn singlar ner som löv dagligen, offer för förrädiska bomber eller grym svält, medan majoriteten av den internationella opinionen trampar på dem genom att säga: »Det rör sig om självförsvar« eller: »De är oundvikliga civila offer i kampen mot ’terrorismen’.«
Och mitt i al
