Anna Bennich jobbar som psykolog, men när dottern insjuknade i anorexi kom den psykiska ohälsan väldigt nära. Anna gjorde allt för att hjälpa men läget blev allvarligt. Vändpunkten kom med en kattunge och vännernas påminnelse om det fanns ett liv utanför slutenvården.
Av Anna-Maria Stawreberg Foto Anna-Lena Ahlström
Det pågår snickeriarbete hemma hos familjen Bennich i Enskede strax utanför Stockholm. Mamma Anna Bennich, den välkända psykologen och psykoterapeuten, har kvällen innan skickat ett mejl om att det kan komma att pågå oväsen under vår intervju. Ett samtal där Anna och den 21-åriga mellandottern Signe Bennich ska prata om helvetesåren. Åren där Signe faktiskt långsamt höll på att dö ifrån hela familjen.
Det började med att Signe skar sig, men lyckades hålla det hemligt för både familjen och vännerna.
– Jag sade till mamma senare på högstadiet att jag hade skurit mig under en period, men jag lyckades övertyga henne om att jag slutat med det för länge sedan, säger Signe, och kryper upp i soffan. Det är tyst och stilla i familjens lägenhet. Snickaren har gått på lunch, och det enda som hörs är nakenkatterna Rut och Märta som susar runt på parkettgolvet, entusiastiska över att ha fått besök.
Framför Signe ligger en bunt A4-papper. Det är slutmanus till ”Att försvinna sig”, den bok som mor och dotter tillsammans skrivit om Signes sjukdomsperiod. Ett projekt som tog sin början när de insåg att de båda skrivit dagbok, både för att, som de skriver i förordet ”samla ihop skenande, oroliga tankar”, och för att orka, eller för att de periodvis faktiskt inte orkade något annat än att skriva.
– Det är klart att jag blev orolig, säger Anna och fortsätter samtalet om hur det var i högstadiet.
– Men jag pratade med Signe, och hon övertygade mig om att det var bra nu. Dessutom var hon ju mestadels så glad, pigg och aktiv.
Ja, Signe var en aktiv person som gjorde bra ifrån sig i skolan, som älskade att dansa och som hade en hög med kompisar omkring sig mer eller mindre för jämnan.
Dessutom var ju mamma Anna yrkesverksam psykolog och psykoterapeut som hade en bra och nära relation med sin dotter och Signe var en klok tjej med koll på läget.
Anna fortsatte att hålla ett extra vakande öga över dottern, det verkade faktiskt som om det bara varit något tillfälligt. Men Signe hade bytt ett självskadebeteende mot ett annat. Hon hade slutat skära sig och i stället börjat kräkas
