Glassen hamnar i teskåpet, hon glömmer att äta, måste sitta på en pall för att orka duscha och klarar inte av ljuden från de tre barnen. På minnesmottagningen får den då 44-åriga Ulrika och hennes man veta att hon inte bara har hjärntrötthet efter hjärnskakningen, utan också alzheimer. ”Jag är inte rädd för döden, men vägen dit …”.
Av Karin Sörbring Foto Dino Soldin, Privat
Ulrika Harmsen sitter vid sitt skrivbord i det ljudisolerade rummet hemma i den vita villan i Göteborg. Hit drar hon sig undan de flesta av dygnets timmar, för här slipper hon störande ljud från bestick som skrapar mot frukost- och middagstallrikar eller skärmar som det spelas Minecraft på. Här kan hon dra ner den specialgjorda rullgardinen och när huvudvärken och den förlamande tröttheten blir alltför svår att hantera drömma sig tillbaka till det liv som hon levde före olyckan.
Men den här förmiddagen ler Ulrika och ser fokuserad ut. I bokhyllan bakom henne står porträtt på de tre döttrarna. De har just gått till skolan och maken sköter ingenjörsjobbet på distans från övervåningen.
– Jag är ganska trögstartad, så det passar mig perfekt att vi talas vid på videolänk nu vid tiotiden då jag är som piggast och jag slipper förflytta mig. Skulle intervjun ske på stan hade jag förmodligen behövt vila ett par dagar i förväg och några dagar efteråt, förklarar hon.
Nu har Ulrika precis tagit medicin, druckit te, fått på klänning och leggings och borstat håret och tänderna, något som tar två–tre timmar och fungerar med hjälp av en mobilapp med digitala påminnelser. Utan den fastnar hon när hon ska välja kläder eller glömmer bort att äta, något som är livsviktigt när man som Ulrika lever med diabetes typ-1.
Allt började en torsdagsförmiddag för fem år sedan. I sin bok ”Mamma, kommer du glömma oss nu?”, som Ulrika Harmsen skrivit tillsammans med journalisten Sofia Edgren, berättar Ulrika att simlektionen för hennes lilla grupp med barn med neurospsykiatriska funktionsnedsättningar ställs in för att simläraren är sjuk. Ulrika ska planera inför de nationella proven, men ser genom fönstret att det är stökigt ute vid klätterställningen och springer ut för att skilja två kombattanter åt. ”Vem är med på jage?” ropar hon och snart är eleverna uppslukade av leken.
Sedan minns Ulrika inte mer. Hon vaknar av att barnen står runt henne. Hon har svårt att fokusera blic
