Annika Ortmark Lind annika.ortmark.lind@tara.se
Välkommen!
Det är måndag morgon och en förunderlig känsla av nöjdhet sprider sig i min kropp. Jag tittar i kalendern och ser bara några spridda noteringar. Och är det inte två tomma dagar, utan ambitiösa to do-listor eller någon utekväll med vännerna.
Det är helt enkelt en ovanligt luftig vecka, som ger mig en chans att fylla på med det som är viktigt för stunden. Eller bara lägga mig på yogamattan och andas, och vänta och se:
Vad ska jag göra nu?
Kanske ingenting …
Behöver jag säga att känslan är magisk?
På sidan 14 ser jag att jag skulle kunna lägga till hashtaggen #slowliving, ett sätt att se på sig själv och sin stund på jorden med mjuka, snälla ögon. Att verkligen ta reda på vad som är viktigt och fokusera på det. Att kliva av det där berömda ekorrhjulet som lockar med sin bekräftelse och sina kickar.
Så finns det tillfällen i livet då valet bara är att springa. För Helene var kärleken till löpning något hon delade med sin make Peter, tills han en dag träffades av blixten (sidan 22). Efter det sprang hon för att överleva, och för att hålla Peters minne levande. ”Jag behöver löpningen, jag märker direkt när jag har sprungit för lite.”
Hittills har Helene backat in i framtiden, nu har hon börjat snegla över axeln.
Andra som numera
