Sorgen över att ha en syster med en hjärnskada har präglat Theréses liv. Liksom skuldkänslorna över att hon kan göra vad hon vill, medan storasyster Kate inte ens kan bestämma när hon ska titta på teve. I en ny bok beskriver Therése hur det är att stå bredvid och se sin älskade syster förlora alltmer frihet.
Av Mia Coull Foto Julia Lindemalm, Privat
Min syster Kate fick på grund av syrebrist under förlossningen en hjärnskada. På bara några sekunder berövades hon möjligheten att gå i vanlig skola, lära sig cykla, bilda vänskapsband, resa, bli kär och få barn, inleder Therése Granwald sin berättelse via telefon från bostaden i Lund.
Hennes historia får en att skämmas över att man själv gnäller över oväsentliga saker i vardagen i stället för att vara evigt tacksam för de möjligheter man har fått i livet, vilket inte är alla förunnat.
– Jag förstod ganska snart under uppväxten att Kate inte var som de flesta andra i samma ålder. Men jag såg inte det som ett problem att hon var annorlunda, utan såg upp till henne. Jag tänkte att det var något fint och speciellt med min syster. Hon var vuxen i kroppen men ett barn till sinnet.
Therése är vänlig och vältalig. Pratar med inlevelse om smärtan i att stå bredvid och se ett älskat syskon vissna bit för bit. Tar oss i handen och vägleder oss till sin värld av skuldkänslor och en syskonkärlek som glöder så stark att den aldrig kan slockna.
– Det kan handla om ett personlighetsdrag hos mig; att ha empati med dem som inte är lika lyckligt lottade som jag själv är. Jag insåg tidigt att jag hade enorma förutsättningar som inte min syster hade. Att hela livet låg vidöppet för mig, men inte för henne, vilket kändes djupt orättvist.
Therése fattade tidigt ett avgörande beslut: Att försöka leva för dem båda på det bästa sätt hon kunde.
Men hur gör man det?
– Jag bestämde mig för att ta vara på varje möjlighet som kom min väg, ta för mig av det livet ger liksom att ta vara på den tid vi får här på jorden. Och att resa och upptäcka världen.
Tanken var att vara en källa till ljus och glädje i sin systers liv:
– Och kanske också för att då skulle inget ha gått förlorat i och med min systers hjärnskada. Hennes liv skulle ändå bli levt på sätt och vis.
Tanken om att leva för två var välment, men hade ett pris, b
