Atlantic

Atlantics debut ”Power” från 1994 är ett av 90-talets stora kultalbum inom AOR. Men bandet bara kom och försvann och först nu, 30 år senare, släpps uppföljaren ”Another world”.

– ”Another world” var inte tänkt som ett Atlantic-album förrän för 18 månader sedan, säger gitarristen, keyboardisten och huvudmannen Simon Jewell-Harrison. Jag skrev låtar med sångaren Mark Grimmett, Steve Grimmetts bror, och det var han som sa: ”Det här låter AOR och det låter som Atlantic.” Jag var först skeptisk, för man vill inte göra något nytt som bara är en parodi på något man gjort förut. Men i mitten av 2022 lyssnade jag igen och sa: ”Det kan det vara, om vi avslutar på rätt sätt.”

Hur såg din karriär ut fram till att du gjorde ”Power”?

– Jag var en spökskrivare. Jag togs in av stora skivbolag av artister med stora förlagsavtal som fått slut på idéer och hjälpte dem i tysthet att göra skivor. Jag hade även egna projekt, Stranger och Wisht, som låg mer åt Whitesnake-hållet. Vad jag verkligen älskade var dock AOR och från slutet av 80-talet ville ingen längre kontraktera sådan musik. Men jag hade en önskan att bara en enda gång få göra en sådan platta, så då gjorde vi det. Tanken var aldrig att Atlantic skulle bli ett fast band.

Hur kände du musikerna som medverkar på ”Power”?

– Jag jobbade i en studio som hette Old Smithy i Worcestershire och träffade sångaren Phil Bates när han kom in för att sjunga en jingel. I det läget höll jag redan på att lägga grundspår och det slutade med att vi skrev en del av musiken tillsammans. Andy Duncan var Simple Minds livetrummis och kom via rekommendation. Resten var lokala men bra musiker.

Hur fick ni skivan utgiven överhuvudtaget?

– Det var inte lätt! Jag hade jobbat för ett Londonbolag vid namn Total där en av direktörerna var stort rockfan. Jag spelade upp ett par låtar från plattan och sa: ”Vad sägs om att ge ut det här?” Han sa ”jag vet inte”, jag sa ”åh, kom igen nu” och han sa ”nåja, kör till”. Till slut sa han ändå ”du, vi kan inte göra detta”, men han hjälpte oss in på Music For Nations, på Bellaphon i Tyskland och Pony Canyon i Japan. Så vi fick vår världsrelease, men vägen dit var rejält krokig.

Plattan var så osan