Marcel

Den 21 juli 2009 stod jag i en skivbutik när telefonen ringde. Det var Christer Wedin, som hade gett ut de flesta av Talismans album på sitt skivbolag. Han sa, märkbart skärrad och med darr på rösten:

– Marre är död. Han har begått självmord.

Marcel Jacob hade hängt sig i sin enrummare på Ola Hanssons gata 3 i stadsdelen Kristineberg i Stockholm.

En av den svenska hårdrockshistoriens mest begåvade basister och låtskrivare hade gett upp. Utblottad, skuldsatt, spelberoende, plågad av obotlig sjukdom och uppgiven över att ständigt ha otur med karriären.

Hur kunde det gå så fel? Den här artikeln är ett försök att förklara.

Jag lärde känna Marre, som han alltid kallades, 1983 efter att ha upptäckt Power, bandet där han spelade bas. Jag såg ett par gig som de gjorde i Bollmora och Solna. Marre och jag blev kompisar.

Marre tillhörde en stökig familj med fem barn i en hyreslägenhet på Barnängsgatan 16 på Södermalm i Stockholm. Han var äldst, född 1964 och ende sonen. När Marre var 15 år försvann hans pappa Michael spårlöst en dag. Till ett annat land med en ny kvinna.

– Han pallade inte trycket från en stor familj, suckade Marre besviket.

Hans mamma Liselott, som hade fått Marre som 16-åring och led av psykisk ohälsa, fick kämpa hårdare än någonsin för att barnen skulle få mat och kläder.

– Fanns det mat hemma gick den åt på en gång, sa Marre.

Musiken blev en livsviktig tillflykt för honom. Han började spela bas av en slump 1978.

– Jag var och tittade på ett band som repade. De sparkade sin basist. Efter en överläggning tittade de på mig och sa: ”Om du kan lära dig att spela bas får du vara med.” Då gjorde jag det.

Våren 1979 träffade han gitarristen Yngve Malmsten i en musikaffär.

– Yngve var känd som Mini-Ritc