Slash

När började du på allvar att samla på gitarrer?

– Jag är ingen seriös samlare, säger Slash. Anledningen till att jag har många gitarrer är för att det är svårt för mig att göra mig av med skit. Jag har någonstans över 200 stycken. En handfull av dem är vintagegitarrer som jag skaffade när jag fick tillräckligt med pengar på 90-talet. Det var gitarrer som jag hade suktat efter i hela mitt liv och köpte för att jag verkligen ville ha dem. Det var Les Paulgitarrer från 1956, 1957 och 1959 samt en Gold Top från 1954. Jag köpte även en 1958 Explorer, en gammal Les Paul Junior, någon Flying V och ett par gamla Stratocasters. Det var specifika gitarrer som jag alltid hade drömt om att äga. Sedan köpte jag inga liknande guror efter det, även om jag tjackar gitarrer hela tiden. Jag har arbetat med Gibson under lång tid, så varje gång jag gör en Slashmodell ger de mig tio exemplar. Med åren blir det en hel del gitarrer. Jag gick igenom en fas där jag köpte på mig gamla BC Rich-gitarrer av modellerna Bich och Mockingbird, eftersom det var de första riktigt bra gitarrerna av ett känt märke som jag skaffade när jag var yngre, innan Guns N’ Roses tog fart.

Finns det därmed ett visst affektionsvärde i BC Rich för dig?

– Det är något visst med dem. När jag var yngre jobbade jag i den enda auktoriserade BC Rich-butiken i Los Angeles. Det var min enda inkomst på den tiden. Jag brukade sätta på strängar och beundra gitarrerna som hängde där på väggarna. De var oerhört vackra instrument. Jag hade en billig Les Paulkopia innan min första BC Rich och jag var egentligen alltid en Les Paul-kille av naturen, men jag har alltid haft en fäbless för BC Rich-gitarrer. De gitarrer som jag köper kommer förr eller senare till användning. Det är inte som något slags museum eller att jag köper dem bara för att de råkar ha en viss coolhetsfaktor.

Var kneget i gitarraffären det sista riktiga jobb du hade?