Reach

2 min läsning

ANDERS LUNDQUIST Melodiös rock från Stockholm

Reach består av gitarristen Soufian Ma’Aoui, sångaren och gitarristen Ludvig Turner och trummisen Marcus Johansson.
FOTO CHRISTIAN SCHNEIDER

Vad har Chris Snyder, producenten bakom det nya tillika fjärde albumet ”Prophecy”, betytt?

– Var ska man börja? Oerhört mycket, konstaterar sångaren och gitarristen Ludvig Turner. Han är brutalt ärlig. Vi testade oss fram mycket. Dels i demoformen, dels med nya idéer som vi hade i huvudet. Han har ett bra öra, drar ner på disten på gitarrerna för mer ton och lämnar överlag mycket luft. Det lät inte som en vägg och det kändes lite otäckt först. Vi var ganska nervösa när albummixen skulle komma tillbaka från England. Men vi insåg att det var så här det skulle låta. För oss är det ett enormt kliv uppåt i både arrangemang och produktion.

– Det första Snyder gjorde var att be oss att spela in alla grunder som en trio – bara gitarr, bas, trummor och sång – så att han kunde försäkra sig om att låtarna verkligen höll innan vi började klä dem, berättar trummisen Marcus Johansson.

Hur kan en trio med sättningen bas, gitarr och trummor återskapa soundet live med alla dess syntar och sequencers. Har ni backing tracks?

– Ja, det är nödvändigt, säger Ludvig. De pålägg som finns på plattan är en del av låtarna, men grunderna spelades in med bara oss tre och det är inte mycket fett på låtarna.

Men känner man sig inte låst av bakgrunderna? Det måste ju vara svårt när man får feeling och vill förlänga ett gitarrsolo.

– Det är smällar man får ta, påpekar basisten Soufian Ma’Aoui. Om man vill kan man ju programmera det så att backing tracks stänger av och man kan improvisera mer fritt innan man återgår till låten.

– Vi har även outron och intron som är helt live, säger Ludvig. En låt som ”Running on empty” fortsätter en halv minut efter alla backing tracks. För vår del är dock hela idén med låtarna att de faktiskt har en uttänkt form. Det är medvetet få gitarrsolon och de är skrivna på förhand. När vi spelar Black Sabbaths ”War pigs” live får vi utrymme att improvisera om vi vill, men jag tycker att planlösa solon utan bakomliggande tanke ofta är ointressanta.

Ett gruppnamn som Reach är ni inte ensamma om. På streamingtjänsten Tidal finns det exempelvis 26 album med grupper som heter Reach, av vilka endast ett av dem är gjort av er. Ser ni det som ett probl

Denna artikel är publicerad i...

Liknande artiklar

Liknande artiklar