Carl-Gustaf Lindstedt skulle alltid minnas I död man spår som sin karriärs största pinsamhet. Taffligare vilda västern har ingen skådat. Eller jo, förresten. Två år senare slog regissören Mats-Helge Olsson till igen.
Text: Petter Karlsson
Prärien” var en småländsk mosse och på ”saloonen” spelade revolvermännen poker med Öbergs klassiska kortlek medan ett folkdanslag skulle föreställa lättfotade bordellflickor.
För den 2 juni 1975 fick spagettiwestern – skapad av italienaren Sergio Leone
- plötsligt en blågul konkurrent:
Lingonvästern.
Eller vad man nu skulle kalla den osannolika mixen av våld, krutrök och lingonröda tuvor i I död mans spår.
Sämre har få filmer varit.
Visserligen lanserades den som en sorts satir eller parodi, men med ett manus som kunde rymmas på en tumnagel och en humor värdig roliga timmen i lågstadiet, blev det en kalkon som hette duga.
Att Clint Eastwood nappat på Leones krok hade visat sig vara ett genigrepp. Med åren skulle filmer som För en handfull dollar och Den gode, den onde, den fule förvandlas till kult.
För hans svenska kollega Carl-Gustaf Lindstedt gick det inte lika bra.
Resten av sitt liv fick komikern, som även visat sig kunna hantera en tung roll som Martin Beck, något flackande i blicken när I död mans spår kom på tal.
Han skämdes, helt enkelt.
Dels för att han framstod som en tönt i sin lånade cowboyhatt, sin revolver och sina skramlande sporrar.
Men framför allt för att han låtit sig övertalas att axla rollen av en 21-årig västgöte som var allt annat än någon Ingmar Bergman.
Mats Helge Olsson skulle fem år senare göra praktfiasko med superdyra Sverige åt svenskarna (där konkursboet efteråt förgäves försökte finna en köpare till flera hundra par snabelskor).
Den här gången hade han ingen budget att tala om. Däremot en blåögd entusiasm som fick Lindstedt och några andra arma satar (läs Tor Isedal och Sune Mangs) att tro på hans drömmar om en helt ny svensk filmgenre.
Cowboys och indianer var visserligen hetare än någonsin efter tv-succéer som
Bröderna Cartwright, Krutrök, High Chaparall och Alias Smith and Jones.
Men trodde Olsson & Co att detta automatiskt skulle innebära att biotittarna ville betala för ett långsamt, segt drama som blott en synskadad kunde tro utspelade sig i det verkliga vilda
