Povel ramel– den adliga lustigkurren

9 min läsning

Han var ett musikaliskt geni som kunde vrida och vända på både toner och ord i det oändliga. Han var friherren som tidigt blev föräldralös, men som istället "adopterade" publiken som sina nya föräldrar. Och han fick hela Sverige att "knäppa upp" – Povel Ramel, vår kanske mest älskade revyartist genom tiderna.

AV: PÄR JONASSON FOTO: TT

Folkkär och mångbegåvad showman

Ett glatt gäng besöker Liseberg - Martin Ljung, Gunwer Bergkvist, Brita Borg och Povel Ramel.

Egentligen han heta Powel, en dansk variant av Paul som var vanlig inom den Ramelska släkten, men det blev ett misstag i kyrkobokföringen. Povel Ramel växte upp på Östermalm i Stockholm som son till advokaten Karl Johan Henrik Ramel och hans hustru Märtha. Han hade två äldre halvsystrar som mamma Märtha fått i ett tidigare äktenskap.

Redan tidigt stod det klart att Povel hade konstnärliga och artistiska talanger utöver det vanliga. Han inspirerades av samtidens musik, filmer och revyer, och den första publiken blev hemmets jungfrur och kokerskor. I skolan gick det dock sämre, med urusla betyg och skolbyten som följd.

När Povel Ramel var 15 år inträffade den tragiska händelse som på sätt och vis kom att prägla hans liv för all framtid. En försommardag, på en landsväg strax utanför Borås, kolliderar familjen Ramels bil med en mötande. Povel satt bak i bilen och klarade sig utan allvarliga skador, men det gick värre för hans föräldrar. I en Aftonbladet-intervju i samband med hans 80-årsdag 2002 mindes Povel:

– Jag fick en chock. Min mamma strök ju med redan samma dag och pappa levde ett halvår till men dog av sviterna. Visst var det jobbigt, men på något sätt kändes det som att "nu kan det inte bli jävligare". En 15-åring är mästare på att förtränga sånt och titta framåt. Men jag har burit det med mig hela livet.

Povels dotter, skådespelaren och artisten Lotta Ramel, berättar för Svensk Damtidning att hennes pappa ibland tog upp olyckan som bragte hennes farföräldrar om livet många år innan hon själv föddes:

– Det hände att han pratade om den, och det var ju en fruktansvärd händelse. Så det var förstås ett stort trauma för honom som har påverkat allt i hans liv. Han kallade det för "ett omvänt sorgearbete i glädjens tecken". Min egen personliga tes är att publiken blev hans ställföreträdande föräldrar; kärleken han fick från den ersatte den kärlek han gick miste om från sina föräldrar.

Men vem vet, ut

Denna artikel är publicerad i...

Liknande artiklar

Liknande artiklar