För att ladda orden med liv, djup och mening har skådespelare olika knep. Här avslöjar tre skådespelare hemligheterna bakom rollfigurernas språk.
Av ANDREAS GRUBE Foto OSKAR OMNE
V ISST. Ett bra manus och vass regi är A och O för att en pjäs, film eller tv-serie ska bli lyckad. Men utan skådespelare som bär berättelsen och som med små nyanser tolkar orden, ger dem laddning och liv, kommer manuset aldrig att börja glöda.
Men hur gör de? Hur lyckas man med bara några få meningar ladda det skrivna ordet med en persons bakgrund, klasstillhörighet, personlighetsdrag eller sinnesstämning?
Någon som verkligen vet är Marie Göranzon, svensk teaters grand old lady och en av de största dramatiska rolltolkarna vi haft i landet.
Hon debuterade på Dramaten redan i slutet av 1960-talet och har sedan dess gjort mängder av stora roller såväl på scen som på film och tv. 80 år fyllda är hon fortfarande i allra högsta grad aktiv i yrket. Just nu spelar hon i två pjäser parallellt på Dramaten.
– Det är ett livslångt projekt att lära sig hantera, och leka med, de språkliga nyanserna. Jag har hållit på i ungefär 55 år, och nu känner jag att jag har tillgång till hela artilleriet och kan ganska enkelt skapa nyanser i orden, säger Marie Göranzon.
– För mig handlar det om att det måste bli musikaliskt rätt på något sätt. Och så måste man kunna skapa effekt så att publiken inte tröttnar i salongen.
För att nå fram menar Marie Göranzon att det delvis handlar om en lek med kontraster:
– Just nu spelar jag till exempel Fröken Julie på Dramaten, och den kvinnan är adlig, med allt vad det innebär. Det finns en befallande ton där som kommer naturligt av hennes status. Ett framåtlut i meningarna och en tydlighet i orden och artikulationen. Sedan kan hon ju börja härma tjänstefolket i sitt språk och då blir effekten nästan vulgär, ett översitteri som är snudd på obehagligt. Det kan man också spela på.
ATT MEDVERKA I DEN typen av klassiska pjäser som Fröken Julie ger också andra utmaningar rent språkligt. Ett språkbruk som i dag kan kännas ålderdomligt kan både sätta krokben och vara till hjälp.
– Strindbergs texter är i grunden otroligt välskrivna, men det är klart att man inte säger de sjöngo eller de gingo längre. Däremot kan man använda sådana gamla uttryck här och där, för att det också signalerar något; en högtidlighet och värdighet, eller något humoristiskt.
Marie Göranzon menar att det tog nästan tjugo års skådespelande innan hon verkligen hittade nycklarna
