Karl-Olof Andersson
Från april 1940 till fredsåret 1945, sprängdes 31 svenska fiskebåtar av minor. 91 fiskare miste livet. Hårdast drabbades fiskarna på Västkusten. Men de var tvungna att fortsätta sitt arbete, både för familjernas försörjning och det svenska folkhushållet.
De flesta västkustfiskare som var med den 9 april 1940 skulle under återstoden av sitt liv i detalj minnas vad de var med om. Det var den dagen som Tyskland inledde invasionen av Danmark och Norge. Det hade varit dåligt väder veckan innan. Ett stort antal svenska fiskebåtar som hade befunnit sig i Kattegatt, Skagerack eller Nordsjön, hade sökt sig till danska och norska hamnar. Den 8 april var vädret fint och fiskelagen beslöt att gå ut dagen därpå.
Georg Åberg var ombord på fiskebåten GG438 av Hönö, som låg i norska Haugesund. Han har berättat vad som hände följande morgon: ”Klockan fyra på morgonen väcktes vi av att en norsk jagare som låg bara cirka 25 meter från oss besköt ett tyskt ”handelsfartyg” som inte ville stanna. En man på kajen grät och berättade att tyskarna hade gått iland på många ställen i Norge. Det hade han hört på radion.”
Senare på dagen kom meddelande via radio från västkustfiskarnas organisation:
Stanna där ni är! Tyskarna hade lagt ut minor i vattnen runt Jylland och utanför den norska kusten. Det var för farligt att gå ut innan man visste mer. Snart skulle det också visa sig att tyskarna genom mineringar och patrullerande krigsfartyg – den så kallade Skagerackspärren – hade stängt vägen till fiskarnas traditionella fångstplatser i Nordsjön.
PÅ MORGONEN DEN 9 april kunde fiskarna som låg i norska hamnar också se vad som skedde: tyska krigsfartyg som besköt det svaga norska försvaret i land eller till sjöss. Tyska ”handelsfartyg” som lade till i norska hamnar med soldater som myllrade upp ur lastrummen. Luftstrider mellan engelskt och tyskt flyg, med plan som störtade i havet.
Många fiskelag blev kvar i norska hamnar i flera veckor utan att kunna nå oroliga därhemma med besked. De kunde lyssna på radio, men inte själva sända.
Och iland hade tyskarna kapat de normala telefonförbindelserna med Sverige. Man försökte få de tyska kommendanternas tillstånd att lämna, och få besked om var de kunde gå utan att bli minsprängda. Men svaret blev ”nein”.
Till sist kunde de flesta ändå ta sig hem. Grupper på upp till tjugo båtar ”smög” tillsammans längs den norska kusten. De färdades på
