Marie Steinrud
FRÅGAJag har hört talas om en undersökning av boendestandarden i Stockholm i början av förra seklet som ska ha genomförts av ”1912 års män”. Vilka var dessa och vad kom de fram till?
SVAR ”Ungkarlshotell och natthärbärgen i Stockholm. Några av huvudstadens förnämsta pästhärdar.” Med den uppseendeväckande titeln publicerade Andrew Alfvén en artikel i Social Tidskrift år 1913. Artikeln ville belysa den utsatta position som många upplevde på grund av bostadsbristen.
Ett ungkarlshotell var inte vilket hotell som helst. Från början lanserades det som ett billigt alternativ för bostadslösa, ogifta män som arbetade i städerna. Men i takt med att bostadsbristen blev mindre och allt fler arbetare kunde få bostäder på den ordinarie bostadsmarknaden blev ungkarlshotellen i allt högre grad hem för individer som hade svårt att klara sig på bostadsmarknaden och för utslagna.
Årsföreningen 1912 års män bestod av en grupp av tolv samhällsintresserade män som i grupper om två till fyra åt gången vintern 1912–13 övernattade på olika ungkarlshotell och härbärgen i Stockholm. De klädde sig i arbetskläder och sotade ansiktena för att inte väcka uppmärksamhet. Med hjälp av deltagande observationer ville de kartlägga missförhållanden och skrev rapporter som de sedan publicerade i Social Tidskrift.
En av de tongivande i föreningen var den i inledningen nämnde Andrew Alfvén (1870-1960). Han var bror till den berömde tonsättaren Hugo Alfvén och växte upp i ett frikyrkligt hem och studerade till läkare innan han vigde sitt liv åt att hjälpa hemlösa män i Stockholm. I sin artikel från 1913 beskriver han erfarenheterna från ett av Stockholms ungkarlshotell så här: ”Golvet är betäckt (även under sängarna) av ett tjockt smutslager, på vilket gästerna kunna spotta, kräkas och urinera,
