Det är på 30-talet som fruktserviserna blir populära. Kreativiteten blomstrar och tillverkare som Bo Fajans, Gefle Porslin och Upsala-Ekeby hämtar inspiration både från naturen och i historien.
AV ÅSA ALBINSSON, VIVECA CARLSSON FOTO AUCTIONET, BUKOWSKIS, METROPOL, SJÖBERG BILD M FL TACK TILL BENNY MOVARP, PORSLINSPOJKEN, UPSALA-EKEBY SÄLLSKAPET
Under andra världskriget inträffade en banankris i Sverige. Bananer började importeras i stor skala 1909 – i maj det året anlände en last med 50 000 kilo bananer på stockar till Göteborg – och genom smart marknadsföring av det då nybildade Banan-kompaniet spred sig frukten snart över landet.
Under 20-talet ökade försäljningen av bananer, men 1940 blev det helt stopp för importen. Först 1944 fick vi äntligen tillgång till färska bananer igen.
Bananens uppgång sammanfaller med fruktservisen, som hade sin storhetstid på 30-, 40- och 50-talet. Särskilda serviser för frukt hade funnits länge, men hade tidigare varit en angelägenhet för mycket få. Ett exempel är den italienska fruktservis i sköldpaddsskal som tillverkades för riksmarskalk Magnus Gabriel De la Gardie på 1600-talet – en utländsk lyx som var förbehållen adeln.
Under 1800-talet växte efterfrågan på fruktserviser, och i slutet av århundradet blev serviser i färgstark majolika vanliga, inspirerade av bland annat den engelska porslinstillverkaren Minton. Även svenska tillverkare började göra tallrikar och fat i naturalistisk stil, där vindruvorna och det uppskurna äpplet serverades på tallrikar som såg ut som kålblad och löv.
Med den industrialiserade tillverkningen fick också vanligt folk råd med en egen fruktservis, och den blev en omistlig del av folkhemmets porslinsuppsättning. Tillsammans med kristallvaser och jubileumstallrikar var fruktserviser ofta en populär gåva vid bröllop eller 60-årsuppvaktningar (vad jubilaren själv tyckte om saken vet vi inte).
För tillverkare som Gefle Porslin var länge fruktserviserna en viktig del av produktionen, vid sidan av matserviser och kaffe- och teserviser. Upsala-Ekeby började under 30-talet döpa om en del assietter som redan fanns i produktion till frukttallrikar, antagligen som ett svar på en ökad efterfrågan.
I slutet av 50-talet och början av 60-talet krympte matserviserna och delar som ragufat och krämkoppar försvann. Tidigare hade det också varit viktigt att frukttallriken var något större än smörgåsassietten, men nu kunde man äta äta päronet och mackan
