Viveca Carlsson, chefredaktör viveca.carlsson@egmont.se
Om man är frimärke och vill vara med i en amerikansk romantisk komedi från 1963 krävs det något lite extra. Det räcker inte att vara ett svenskt tre skilling banco-frimärke i grönt, man måste vara det gula, feltrycket. Först då lockar man världens alla frimärkssamlare och får vara med i Charade med Audrey Hepburn och Cary Grant.
På samma sätt är det otacksamt att vara en av de fiskgraaler (sidan 16) som Orrefors tillverkade på 80-talet när tillverkningstekniken hade nått sin perfektion och graalerna blev precis som de var tänkta och liknar varandra nästan på pricken. Det samlarna helst vill ha är i stället de tidiga graalerna, från 30- och 40-talet, de som svajar lite i form, färg och utförande och aldrig är helt lika en annan.
Det helt perfekta är helt enkelt lite tråkigt. Det konstaterar även Vibe Hedal som tillsammans med sin familj flyttade in i 60-talshuset på sidan 38 och har renoverat så lite det bara gick.
– Det är ju ett hus som stått i många år, och det gör inget att man kan se att någon har bott här. Hellre original med skavanker än nytt och utbytt i perfekt skick.
Det är värt att komma ihåg det om 50-talsvasen du drömt om (någon på sidan 61 kanske?) dyker upp på loppis och har en nagg eller om den hemvirkade klänningen från 60-talet (sidan 84) som du hittar på vinden har en aningen ojämn fåll.
Tre kunniga medarbetare
Fredrik Önnerfors har samlat på glas i öv
