Nya vindar i karlskrona

Under sista terminen på Konstfack, våren 1957, frågar Brita Mellander-Jungermanns lärare Sven Erik Skawonius om ”fröken Mellander” vill komma till Karlskrona porslinsfabrik. Hon tackar ja. Som formgivare och dekorskapare får hon stora friheter på fabriken: hon slipper stämpelklockan och får en egen ateljé med havsutsikt. Däremot har hon inte fria händer att skapa vilka dekorer hon vill. Det handlar dels om tekniken: dekorerna görs som stämplar eller dekalkomanier (en sorts gnuggisar), bränningstekniken tillåter inte stora färgade ytor, och alla glasyrfärger tål inte ugnarnas temperaturer. Därtill kommer försäljningsavdelningens önskemål. Fabriken är specialiserad på finare serviser i fältspatporslin, sådana med rara blommor och guldkant.

– Det skulle helst vara guldkant på allt, säger Brita. När försäljarna dukade upp sortimentet på vita manglade dukar under försäljningsresorna ställde de alltid det med guld längst fram. Det har hänt att jag på loppis har hittat mina egna dekorer med guldkant, fast jag inte hade ritat någon guldkant.

Uppdragen får hon och de två andra formgivarna – Alf Jarnestad och Eva Blahd – som maskinskrivna papper med specificerade önskemål. I allmänhet avgör de två disponenterna vilka dekorer som ska antas, men Sven Erik Skawonius, som är konstnärlig ledare för Karlskrona, Upsala-Ekeby och Gefle, kommer ibland till fabriken och har synpunkter.

Brita slits mellan viljan att tänka modernt och fritt och det som förväntas av henne som ung och nyanställd i ett företag med tydlig hierarki:

– Man skulle inte tro att man var något. Till hälften tänkte jag att man skulle lyda och till hälften hoppades jag att man inte skulle behöva lyda.

Hon finner snart en egen stil, med detaljrika ge