Gustavsbergs Bauhausinspirerade storsatsning Praktika från 1933 var för avskalad för att passa publiken. I dag är Wilhelm Kåges funkisservis en sällsynt raritet.
AV PETTER EKLUND FOTO GRETA LINDSTRÖM/NATIONALMUSEUM, BERTIL WRETING/NATIONALMUSEUM, BUKOWSKIS M FL TACK TILL PORSLINSPOJKEN
Servisen Praktika skulle bli den svenska funktionalismens fanbärare på middagsborden. Den ritades av Gustavsbergs konstnärlige ledare Wilhelm Kåge och släpptes till marknaden våren 1933. Det var en servis som i alla avseenden följde funkisens ideologi, som vände sig bort från 1800-talets excesser i historiska stilar och prunkande dekorer, för att i stället framhäva enkelhet och smart serietillverkning.
Det funktionella i sig gav skönhet. Med Praktika ville Kåge vara en keramikens arkitekt i takt med tiden. Bakom nyhetsvärdet låg också ett behov av att rationalisera porslinsfabrikens tillverkning. Maskiner användes redan, men servisernas komplexa former krävde ännu massvis av mänskliga händer i processerna. Personalkostnaderna var fabrikens drygaste utgift.
Kåge och fabriksledningen hade full koll på vad som skedde på den europeiska porslinsfronten, och inspiration söktes i den tyska Bauhausskolan där funktionellt baserade serviser hade utvecklats redan under 1920-talet. Praktika byggde på geometriska grundformer – cirkeln och cylindern – som kunde maskinsvarvas. Modellen fick beteckningen X. Materialet var det billiga flintgodset, då kallat ”gustavsbergsfajans”. Praktika bestod av 10 grunddelar i olika storlekar, inalles 42 delar. Den stora nyheten var att delarna såldes var för sig. Tidigare såldes serviser som hela uppsättningar med obligatoriska delar. Nu skulle kunder kunna välja. Praktika anpassades till de nya lägenhetsköken. ”De mindre hushållen skötas nämligen i vår tid alltmer av husets fru ensam”, påstod presentationsbroschyren.
Det behövdes mångfunktion och smarta redskap, resonerade Gustavsbergs porslinsideologer. Idéerna var tekniska och ingenjörsmässiga. Servisen skulle klara alla behov, ”en standardfajans” som gav matborden perfekt funktion, trivsamhet och stil, allt i ett. Tallrikarnas bräm var mindre för att få mer yta till maten. Tallrikarna fungerade också som lock. Skålar och koppar var stapelbara.
Tillbringarens hänkel (handtag) är kraftig som på en traktor, bra att greppa, men knappast Kåges elegantaste lösning. ”Dekoren och den dekorativa formen har inte varit huvudsaken /…/ Man har strävat efter ett system, en rationalisering i ordets bästa mening�
