Jag är löpare

Jag är uppvuxen i Skåne, var en riktig hästtjej. Jag var rätt duktig på att springa i skolan, men tränade inte löpning, ingen höll på med sport på det sättet. Jag sprang bara när det var skolturnering, brukade vinna 800 meter på låg- och mellanstadiet.

Jag är tävlingsmänniska men tyckte det var jobbigt att springa, gjorde inte mycket på gymnastiklektionerna i övrigt. Jag fick inget högt betyg i gymnastik, min lärare tyckte jag var lat.

Jag var lat på idrottsfronten fram till dess att jag fick barn vid 33. Då började jag löpträna, det var ett sätt att hitta tillbaka till mig själv, till kroppen. Jag upptäckte att jag hade lätt för det, tiderna blev snabbt bättre.

Första rundan var på fyra kilometer, sedan ökade jag på till milen. Till slut anmälde jag mig till ett lopp, Söder runt. Jag gick i mål på 46 minuter, det gav mersmak. Sedan sprang jag ett millopp i Kista, då kom jag in på 43 minuter. Efter det blev det ett nyårslopp i Sollentuna, då var jag nere på 41 minuter. Därefter ett millopp i Södertälje, då gick jag in på 40 minuter blankt. Jag hade gärna gått under fyrtio, och inte för att jag vill skylla på någonting – men det loppet var rätt kuperat.

Jag började springa halvmaror, den första var Kungsholmen runt 2015. Då var jag i fin form, gick in på 1.28. Det året var jag också anmäld till Stockholm maraton.

Alla runt omkring mig sa att jag sprang för mycket under för kort tid, att jag skulle bli skadad. Det lyssnade jag inte på, men två veckor innan maran smällde det till i höften, en smärta strålade ner i knäet. Diagnosen var löparknä. Men jag ville inte missa maran, så jag tog Voltaren, smörjde in med Ormsalva och sprang ändå.

Det gick rätt bra, gick in på 3.15 trots skitväder, spöregn och halv storm. Jag hade nog klarat 3.12 med lite bättre förutsättningar. Efteråt blev jag värvad av löparklubben FK Studenterna. Fast jag kunde inte gå efter loppet, och sedan inte springa på hela sommaren. Men det var ändå värt det. Jag fick sådan feeling i starten, av att stå där i klungan och gemensamt ha loppet framför oss – jag kan verkligen rekommendera alla att springa ett maraton.