Jag är löpare

Ända sedan jag var liten har jag tyckt om att springa fort och kort. Jag är född väldigt explosiv, jag var supervass på sextio meter, det var min paradgren. Jag höll på med friidrott, älskade det, sprang mycket stafetter i skolan. När jag blev äldre tränade jag också boxning.

Det går också igen hur jag jobbar, det ska gå fort, vara intensivt och explosivt. Långt och långsamt har aldrig varit min grej. Men så träffade jag Håkan, som nu är min pojkvän, han är gammal orienterare och tycker om att springa jättelångt. Löpning är hans stora passion här i livet – utan att jag för den skull känner mig utkonkurrerad, även om det nafsar mig i hälarna ibland. Men vi förenas ändå i kärleken till träningen.

När vi träffades höll jag på mycket med crossfit. Där ingår också löpning som ett moment, men bara korta distanser. Man kan springa fyrahundra meter så fort man kan, och så gör man det fem varv. Men när jag 2018 började skriva på min roman Dungen, började jag också springa lite längre. Skrivande är väldigt mycket som terränglöpning, det är mycket uppför ibland kan jag säga, men man måste ta sig igenom för att komma i mål.

Jag och Håkan brukar åka ut till Bosön på Lidingö och springa tillsammans. Jag håller inte på med en massa siffror, distanser och tid, jag tänker inte på det. Håkan tycker om att lägga upp rutter, jag tycker om upplevelsen av att löpa planlöst. För mig är det roligt att säga till Håkan att han ska lägga upp en rutt som är ganska lång, men inte jättelång, och sedan följer jag med.

Jag vill alltid springa så fort jag kan och det är något jag alltid testar, hur snabb jag är i mitt snabbaste, och hur länge. Om det nu är något jag mäter.

Jag brukar försöka ta mig ut och springa fyra dagar i veckan. Löpning är också väldigt bra för rösten, andningen kommer i gång på ett väldigt organiskt sätt. Eftersom jag oftast har så mycket rampfeber när jag ska upp på en teaterscen eller spela in en röst för radions (satirprogram) Public Service, så är det ett utmärkt sätt att förbereda sig. Löpningen får både andningen och hela bålmuskulaturen att slappna av.

Gudrun Schyman är en av mina favoritkaraktärer, hon håller tempo i rösten, man får med sig hela bålen, man känne