Det blå rummet på söder

På Södermalm i Stockholm är våren på väg. Knoppar väntar på att brista och parkbänkar på flanörer som stannar upp för att vända sina ansikten mot vårsolen. I en hörnlägenhet mitt i händelsernas centrum bor familjen Eriksson, med fem rum i fil och köksfönster som vetter mot innergården. Här har Frida och David, tillsammans med barnen Ada och Unna, bott i snart tre år. De kom över lägenheten genom ett byte, då familjen behövde mer plats och bytte upp sig från en trerummare på Bellmansgatan. »Jag skulle säga att det här är en ganska klassisk sekelskifteslägenhet, men det är rymden som gör den så härlig. Trean vi flyttade från låg i en kulturkåk från 1700-talet och hade inte samma luftighet, när vi flyttade in här var det som att våra möbler åts upp av all yta«, säger Frida och skrattar.

»Känslan i ett rum handlar om dynamik och dimensioner. Det blev otroligt tydligt när vi fick hit det stora träbordet till matrummet. Så fort det kom in hände något och känslan blev direkt annorlunda. Vår inredningsfilosofi går ut på att ha färre, väl valda möbler och låta dem ta för sig. Inte överbelamra rummen med möbler som riskerar att konkurrera med varandra eller försvinna i mängden.«

Paletten i familjens hem fokuserar på klara färger, samtidigt som varje rum begränsas till några få utvalda nyanser – för att ändå skapa en lugn känsla. Sammanhållna skalor med tydliga avbrott för att skapa variation. Personliga små stilleben och blickfångande scenerier skapar känslan av välregisserade men fortfarande kreativa miljöer.

»Vi backar inte för starka färger, det måste få vara lite roligt också. Även om man ibland kan drabbas av känslan av att bara vilja få klart, är det bättre att samla saker över tid och låta inredningen växa fram långsamt. Låta möblerna hitta sin plats, även om det tar ett tag«, säger Frida och fortsätter.

»Jag jobbar ju med kommunikation och tänker även att inredningen ska kommunicera på någ