I Nyköping fanns under nästan 70 år en hotspot för svensk möbeldesign. Nu berättar en utställning historien om NKs möbelfabrik.
Av PETTER EKLUND
DET STORA VARUHUSET SKAFFADE SIG en snickerifabrik – i Nyköping. Nordiska kompaniets möbelfabrik var under 69 år en hotspot för svensk möbelkonst: luxuösa och tidstypiska möbler, byggda av sörmländskt virke och importerade exotiska träslag.
På en nyöppnad utställning, NK:s möbler (till och med mars 2024), visas denna spännande, originella, överraskande, men också vardagliga möbelskatt. Utställningen är formgiven av designduon TAF, utifrån verkstädernas plankor och lagerhyllor, en kronologisk resa med 150 möbler genom trender och stilar, från nybarock och jugend till swedish modern, funkis, femtiotal och kontorsmöbler.
Museet har gjort omfattande inlån.
»Vart vi än har vänt oss har vi möts av en otrolig entusiasm. Vi har fått låna möbler vi inte ens kunde drömma om«, säger utställningsproducenten Lena Landerberg.
I år är det 50 år sedan verkstäderna stängdes, den 15:e maj 1973. Namnet Nordiska kompaniets verkstäder sitter på metallskyltar under många av dagens auktionsrekord, men byggnaderna där möblerna skapades är försvunna. Husen revs på 1980-talet. Ett gåtfullt tomrum uppstod, som den efterlängtade utställningen nu fyller med råge.
»Intresset för den här tillverkningen går långt utanför Nyköping och även långt utanför Sverige. Det är första gången det görs en utställning om NK:s verkstäder som har ambitionen att vara övergripande«, säger Landerberg. Museets motto är att sätta människorna i fokus, så det berättas inte bara om design och formgivare, utan också om fabrikens folk.
Varför just Nyköping, tio mil från varuhuset i Stockholm? »Här fanns järnväg, en hamn, elektricitet och närhet till stora skogar. Lönerna var bra«, berättar Landerberg. Fabriken byggdes på bara två år och människor sökte sig dit från hela landet. Redan vid starten 1904 jobbade 261 »kompanister«, även många kvinnor, i de nyuppförda betong- och tegelbyggnaderna.
Som mest var över 500 personer anställda. Ett sågverk kapade timmer, direkt från stock till möbler. En madrasserad möbelbuss gick i skytteltrafik till Stockholm.
Tillverkningarna var hantverksmässiga under de första 30 åren. Fabrikernas salar var fyllda av möbelsnickare, bildhuggare, tapetserare, sömmerskor, förgyllare, gjulare och bonerskor som arbetade för hand med enstycksmöbler. Arbetsmiljön var usel, dammig, f
