Där jag växte upp i Hälsingland alldeles intill Ljusnans dalgång fanns det skog så långt ögat kunde se. Hela trakten vilade på skogen som den trygga hemvisten som gav både utkomst och inkomst.
Stanley Dickens berättar om sin barndomsidol Foto: ur sonen Bertil Steners arkiv
Här fanns milsvida skogar som här och där öppnade upp i gläntor där det låg en och annan by. En sådan by var Färila. Det är byn där jag själv föddes och tillbringade min barndom. En för mig mycket lycklig plats och dessutom sagolikt vacker men samtidigt inte någon metropol direkt. Det här var ett samhälle präglat av hårt arbetande människor som fick slita för brödfödan.
Den typiske Färilabon på den tiden – nu talar vi om 50-talet – skulle med dagens ögon möjligen betraktas som en person som rörde sig mycket i just skogen eller på fälten. Att ta ut traktorn på åkern, hässja höet eller mjölka kossorna var vardagsmat för de flesta. Man bodde för det mesta i sina gårdar, ofta i flera generationer och många var nog nära ett självhushåll. Men snart skulle TV:n smyga sig in i folkhemmet och förändra bilden, även i Färila.
Med detta sagt kan man lugnt påstå att den man jag nu ska berätta om, stack ut i mängden. Han var mannen som gjorde vad som föll honom in och hans namn – bara det lite speciellt – var Valdemar Stener. Jag var bara en liten grabb på den här tiden men hans namn har följt med mig hela livet av någon outgrundlig anledning. På senare tid förstår jag att intresset för bilar och motorsport var en given länk mellan oss, men det förstod jag knappast under åren på 50-talet.
Valdemar föddes i Färila redan 1912 och utmärkte sig tidigt som en katt bland hermelinerna. Han var tidigt atletisk och fysiskt stark, redan i sina unga tonår hjälpte han sin pappa att sköta den lilla skogsplätten som familjen hade. Och när pappan bestämde att familjens lada skulle bli hyreshus, då var det Valdemar som åkte på det tyngsta arbetet. Pappa Erik gick dessvärre bort när Valdemar var sexton år så Valdemar fick slutföra det relativt omfattande bygget själv. Tidigt visade han näsa för affärer och drev sin egen jordgubbsodling vid sidan om diverse byggprojekt. För att tidigt ha visat upp sina färdigheter och sin ovanliga produktivitet, begåvades han med kyrkans utmärkelse – Silverskeden. Inte bara en gång, utan två.
Även om hans kreativitet ledde till en del olika byggprojekt och odlingar var det ändå i och runt skogen som han senare skulle skapa sin förmögenhet.
När jag idag läser om Valdemar i gamla urklipp, är en va
