Jag älskar dagar. Måndagar, tisdagar, torsdagar … Vardagarna som är livet. De följer ett mönster och det passar mig utmärkt. Åtminstone så länge de varvas med något annat då och då. Kanske en inspirerande resa eller fikaträffar med vackra samtal. Och massor av kramar från barnbarnet, förstås. Det härliga som bryter vardagen och får den att glimma till. Det där lilla extra att ta med i kvällsbönen om tacksamhet.
Vardagen är något vi ska glädjas åt. För motsatsen – när vi plötsligt tappar fotfästet då något dramatiskt och hemskt händer – vill vi inte uppleva. Det blir en måttstock på hur viktigt det vanliga livet är. När vardagen är vår trygghet.
En vän berättade om insikten hon fick när hon och hennes man, en av senhöstens riktigt varma dagar, åkte ner till stranden vid Haväng på Österlen. De hade med sig brassestolar och fika och satt på den folktomma stranden och njöt. När han plötsligt bröt tystnaden: ”Tänk så märkligt egentligen, här sitter vi och äter wienerbröd och på andra sidan vattnet pågår ett krig.” Orden är värda lite eftertanke. I de värsta av situationer önskar vi ju inget hellre än att allt ska bli vardag igen.
Jag tänker ofta att livets enkla små glädjeämnen finns här hemma, för jag känner mig rik när jag ser min hög med ännu olösta korsord. Eller godispåsen som ingen annan än jag i familjen gillar. Och när torkställningen är fylld med ren tvätt. Jag har gett upp längtan efter att möta livets stora mening någon annanstans. För den finns runt omkring mig. Här. En helt vanlig dag.
En morgon tittar min man upp från tidningen och säger glatt: ”Jag har en bra nyhet till dig! Det finns ett test
