Sociala medier fylls av så kallade nissedörrar. En ny och överambitiös medelklasstradition – och en lurig kvinnofälla, menar journalisten Johanna Boström. Själv är hon inne på femte året med nissebus. ”Det är min egen dumhet som tagit mig hit”, skriver hon.
AV JOHANNA BOSTRÖM FOTO PAVEL MAIRA/PRIVAT, ISTOCK
När man är nykläckt förälder har man så stora ambitioner. Man ska aldrig skrika åt sina barn, alltid orka pedagogiskt svara på deras frågor om stort och smått och man ska lära dem sakers rätta värde. Som att julen handlar om magi, gemenskap och medmänsklighet. Så för några år sedan, när nissedörrar exploderade bland mammor på sociala medier, såg jag det som en fin chans att flytta fokus från de dyra leksakskalendrarna fyllda med plastpryttlar i Happy meal-kvalitet och i stället skapa lite julmagi.
För de lyckligt lottade som inte hört talas om nissebus och nissedörrar ska jag berätta vad det är. Man klistrar upp en dörr någonstans i hemmet, och där inne bor det en nisse som busar eller lämnar uppdrag till barnen varje dag fram till jul.
Första året med nissen hade jag en plan. En lista på 24 punkter i mobilen där det stod vilka bus som vår nisse – som givetvis var en Nissa eftersom jag är en medveten medelklasskvinna som vill ifrågasätta könsnormer – skulle utföra. Och de första dagarna var det kul. Mjölken var rosa när fyraåringen hällde upp, med förtjusta vrål som följd. En annan dag hade nissen bytt ut ljusen i ljusstaken till morötter – så tokigt! Men redan det första året med nissebus, när jag fann mig själv noggrant tejpandes upp en bilbana över hela vardagsrumsgolvet, var det något som skavde. Och när jag kl 23 en onsdag stod och blåste upp 20 ballonger för att fylla badrummet med var det inte bara i lungorna jag blev trött.
Nu är vi på femte året med nissebus. Jag och min man försökte verkligen slippa den här gången, men när barnen redan i oktober börjar fråga när nissen ska flytta in blir du inget annat än deras personliga grinch om nissen inte kommer. Du är fast. Och än en gång har man fallit i en av de luriga kvinnofällorna, för givetvis var det jag som drev in nissetraditionen i vårt hem och alltså har det varit mitt ansvar att se till att nissen busar. Jag har skjutit över delar av ansvaret på min man, vilket han motvilligt axlat, men han är ju oskyldig i sammanhanget egentligen. Det är min egen dumhet som tagit mig hit.
