Under en semesterresa drabbas 35-åriga småbarnsmamman Elin av en mördarbakterie och septisk chock. Hon svävar mellan liv och död och förlorar både underben och nio fingrar. Men Elin bestämde sig tidigt för att inte se på sig själv som ett offer, utan en överlevare.
AV NINA NYSTRÖM FOTO: HANNA BOUVENG
Mars 2019. Familjen Rantatalo: Elin, Olle, Stella, 6 och Cornelis, 4 ser alla fram emot en vecka på Gran Canaria. Framför allt Elin, som känt sig lite extra trött och hängig på senaste.
Men semestern får inte Elin att piggna på sig. Istället blir hon bara sämre, och orkar inte ens följa med och bada. Smärtorna, febern, illamåendet och den konstiga känslan i kroppen tilltar och när hon tillslut kontaktar sjukvården går allting fort. Och samtidigt evighetslångsamt. Infektionsvärdena är skyhöga och det gör så ont att det känns som kroppen brinner inombords. Som att hon ska dö.
Det gör hon inte. Men livet som det var tar slut där på sjukhuset i San Augustin.
Medan Olle vakar vid Elins sida flyger hennes pappa ner och hämtar hem barnen, utan att veta om de någonsin kommer att få se sin mamma och dotter igen.
DÖDEN HÄLSAR PÅ, det gör den. Under dagarna som följer drabbas Elin av infektioner, proppar, blodförgiftning, vätskefyllda lungor och multiorgansvikt. När kroppen börjar stänga av försätts hon i koma. Den sjätte dagen på sjukhuset meddelar läkarna Elins man att hon inte kommer överleva natten. Som av ett mirakel gör hon ändå det och nu kallar hon 7 april för sin andra födelsedag. Natten hon inte dog.
Sakta går det sedan åt rätt håll. Ett flertal operationer utförs för att rädda så mycket man kan från nekroser och vävnadsdöd där ”mördarbakterierna” härjar, åtföljda av dagliga timslånga tvättprocedurer i de öppna såren. För att skona Elin från de hemska smärtorna hålls hon sövd under de första veckorna. Hon plågas av fruktansvärda mardrömmar, som vävs samman med korta förnimmelser från verkligheten.
Hemma hos sina morföräldrar möter barnen våren utan sin mamma och pappa. De skickar teckningar och videoklipp till sjukhuset, men Elin är för sjuk för att kunna ta det till sig.
Till påsk har Elin till slut stabiliserats så pass att hon flygs hem till Sverige. Hon är fortfarande i en dimma, och har inte riktigt själv förstått vad det är som egentligen hänt. I hennes värld är hon på sjukhus på grund av alla de fruktansvärda saker hon varit med o
