Efter 25 år av hemlig psykisk ohälsa fick Anette diagnosen bipolär sjukdom. Det var startskottet för den inre resa som gjort att hon idag mår bättre än någonsin och vill hjälpa andra genom sina erfarenheter.
AV NINA NYSTRÖM FOTO: TOMAS ERIKSSON/STUDIO BILDBOLAGET
Från att ha varit fullt psykiskt frisk förändrades allt när Anette Laursen 1992 fick sin tredje dotter.
Den lilla flickan föddes med ett flertal så kallade anläggningsfel som resulterade i bland annat lätt utvecklingsstörning, vattenskalle, gomspalt och hjärtfel. Familjen fick tillbringa åtta månader på sjukhuset och lilla Stephanie genomgick ett 20-tal operationer. Oron och rädslan tog på både psyket och relationen. Hemma fanns dessutom storasystrarna på 1,5 och 4,5 år. Det var svårt, för att inte säga omöjligt, att räcka till. Men på något sätt fick det gå ihop.
När de äntligen kom hem från sjukhuset fokuserade hennes man på att få familjeföretaget att gå runt, medan Anette tog hand om barn och hem. Samtidigt kom traumat från sjukhusperioden ikapp och Anette började bearbeta vad de egentligen varit med om. Hon började vara uppe på nätterna och skriva av sig. Men ju mindre hon sov, desto mer spårade tankarna ur. I hennes värld var de dock fullt normala och logiska. Tills hon en lördagmorgon stod med en glaskula i handen och förklarade för sin man att hon kommit på hur hon skulle rädda världen och att hon förmodligen skulle få Nobelpriset i matematik.
– Från att ha varit helt frisk kom detta som en reaktion på all stress och press. Det är oerhört märkligt hur man ändå kan fungera på dagen. Min man anade ingenting, han märkte inte att jag var uppe på nätterna, berättar Anette.
Anette skrevs in på psykakuten. 18 dagar efter psykosens topp blev hon utskriven. Men en påse psykofarmaka i handen skulle hon nu hem och ta hand om tre små barn.
– Någonstans visste jag ju vad som hade hänt, men ibland smög det ändå på och jag kunde undra vad som egentligen hände med Nobelpriset.
Några år senare drabbades dottern av upprepade epilepsianfall och Anette vakade över henne i hemmet samtidigt som hon jobbade på vårdcentralen, vilket resulterade i en rejäl utbrändhet och en ny psykos.
– Idag skulle jag säkert säga till
någon annan att det där är inte hållbart. Men vi var så vana att leva i det här surret. Vi tyckte vi kunde hantera saker och ting ändå. Det var inte klokt egentligen.
